Overkills

Om nätterna kommer allt ifatt. Allt jag gått igenom. Allt jag fortfarande går igenom. Förlusten av henne. Rädslan för att förlora kontrollen över smärtan igen. Kanske har jag inte gått vidare. Kanske är det bara vad jag vill tro. Deras svek. Hur de kastade ut mig som en sommarkatt tillslut. Oönskad. Oönskad från början. En förälders kärlek till sitt barn. Vad är det egentligen? Vad är det värt när barnet inte blev som de tänkt. Jag vet inte ens hur de skulle velat ha mig. Hur jag borde ha varit. Den ständiga rädslan för att han ska göra mig illa. Älska någon annan. Älskas av någon annan. Ni skulle bara veta hur sårbar jag är bakom kylan. Hur lätt jag skulle kunna falla över kanten. Så trött på det. Hennes uteblivande respons på mina sms. Vetskapen att hon kanske kommer dö. Kanske gör det vilken dag som helst. Kanske redan är det. Vad vet jag? Vem skulle komma på att berätta det för mig? Jag räknas ju inte i deras värld. Räknas jag i någon värld överhuvudtaget? Jag vill bara krypa ihop och gömma mig i 4 år eller så. Låta dem slippa min sårbarhet. Slippa ta hänsyn till den. För ändå skriver jag här. Ändå spottar jag ur mig de här patetiska orden, fast jag vet att de alla kan läsa dem. Hon, dem, han, hon. Alla kan de se de här orden och tänka på hur de måste vara försiktiga. Ta avstånd. tänka sig för. Jag vill inte att de ska tänka sig för. Jag vill ha dem nära. Jag vill ha hennes bekräftelse, deras villkorslösa kärlek och hans gillande. Jag vill att hon ska säga att hon kommer leva. För jag är inte stark. Det är bara på låtsas. Det är inte okej fast jag låtsas som ingenting. Och jag vill ha föräldrar. Jag vill ha trygghet precis som alla andra. Jag vill också kunna släppa allt. Men det går inte. Jag skulle ta hennes plats om jag kunnat. Tusen gånger om. Jag skulle dö i hennes ställe om jag kunnat. Det vore så mycket bättre. För jag är hon som blev fel. Jag vill inte se hennes perfektion slockna. Inte hon. Inte än. Hon får inte bli som han som ligger där i kistan. Som ska begravas i morgon. Det borde vara jag. Det skulle varit jag. Varför är det inte jag?

 

Jag förstår inte mig själv. Inte alls. För ibland är det perfektion. Senast i morse var det perfektion. Du kommer nog aldrig inse hur mycket jag värdesätter varje morgon intill dig. Du vill inte veta. Varför skulle du vilja det? Så återigen låtsas jag att jag inte bryr mig. Att det inte betyder mer för mig än för dig. För jag hade inte bytt bort det mot något. Trots att jag vet att det är lönlöst. Ingenting. Ingenting utom möjligen hennes liv. Att få ta hennes plats. Lida åt henne. Dö åt henne. Det hade varit okej. Jag säger inte att jagi nte hade blivit saknad. Men ingen kan väl förneka att jag är mer av ett måndagsexemplar. Alldeles för vild. Alldeles för otålig. Alldeles för känslig. Alldeles för fel. Det är klart att han inte älskar mig. Att hon inte gör det. Att de aldrig gjorde det. Hur skulle de kunna göra det?