Overkills

Ligger i en säng med en vit laptop. Äter sill. Läser skönliteratur. Har det väl egentligen ganska bra. Det kunde varit så mycket värre. Vad är väl en fest på landet? Fråga de som är där. Jag vet inte. Jag är inte bjuden och borde väl egentligen inte bry mig. Antar att jag är bortskämd. Är van vid att ha vänner omkring mig. Helatiden. Känner mig ensam, fast jag nästan alltid har någon där. Jag har massor av människor som älskar mig. Ändå sitter jag här ensam idag. Och ja, jag tycker synd om mig själv. Ändå har jag det så mycket bättre än förr. Den där nyårsaftonen på Gotland när jag inte hade någon. Alla de där eftermiddagarna framför datorn när det inte fanns några vänner jag kunde ringa. Jag kommer aldrig hamna där igen. Ändå känner jag mig ensam. Önskar att någon skulle komma hit. Knacka på dörren och säga att de vill ha mig med. Väntar, fast jag vet att ingen kommer. Och det är inte synd om mig. Man måste kunna ta det ibland. Man måste kunna vara ensam. Men jag avskyr det. Leker med tanken på att bara försvinna härifrån. Dra till Göteborg eller Danmark eller UK. Men nej. Jag kommer vara här när de kommer tillbaka. Medan de pratar om hur roligt de hade på festen kommer jag att vara tyst. För det är så ibland. Man måste klara av att inte alltid vara en självklarhet i alla sammanhang. För jag är bara bortskämd. Men ingen knackar på dörren. Ingen skickar ett SMS och frågar varför jag inte är på festen. Och det gör ont. Fast jag borde lära mig. Måste sluta ta mig själv för givet i alla sammanhang. Alltid. För det är inte så illa. Jag har umgåts med mina vänner hela eftermiddagen. InterCity har ringt. Mig. Det är mig han ringer när han vill prata med någon. Det borde säga mig något. Att jag inte är ensam. För det har bara gått ett par timmar sen de drog allihop. Det är inte som att jag har legat här ensam hela dagen. Inte som att ingen hört av sig. Jag hade inte brytt mig om det inte var midsommar. Om det inte fanns någon slags ideal om vad man ska göra ikväll. Att man ska vara hemma med familjen eller vara ute och supa med vännerna i skärgården. Det ser tragiskt ut enbart på grund av idealen om vad man ska göra idag. Men egentligen är det vilken dag som helst. En dag som jag spenderat med mina vänner och en kväll som jag av en händelse får spendera själv. Inget värre än så. Vad har jag att klaga på?

 

Men minnet av hennes röst hänger sig kvar. Hennes trötta frågor. Hennes tystnad när jag frågar hur hon mår. Hon vill alltid prata om mig. Mitt liv. Höra hur bra allt går. Hon vill aldrig dela med sig av sin smärta. Tio minuter orkade hon. Sedan fick vi lägga på. Hon blev så trött. Inte ens att prata i telefon klarar hon. Hon rinner undan. Jag försöker ta tag i henne men det går inte. Och jag vill ha någon här som håller om mig inatt. Vem som helst. Samtidigt vet jag att jag måste klara mig själv. Jag måste kunna bära mig själv, för ingen annan orkar. Det spelar ingen roll hur många gånger Intercity säger att han finns där, att han ska hjälpa mig så gått han kan. Det spelar ingen roll hur mycket D-moll försökera trösta mig. För de orkari nte. De kan omöjligt orka. Så jag gömmer mig istället. Men om de inte orkar bära min smärta, hur ska då jag orka det? Jag går runt i en ständig känsla av brist på trygghet. En känsla av att min värld kan falla sönder vilket ögonblick som helst. Ekonomi, relationer, hennes liv som rinner undan. Det är för mycket. Men hur många gånger har jag inte sagt det? Hur många gånger har jag inte skrivit att det här är botten. Att jag inte klarar mer. För jag har alltid fortsätt. Alltid gått vidare in i nästa moln av otrygghet. Jag vet inte ens vad jag är ute efter. För livet är inte tryggt. Ingen kommer kunna skydda mig. Någonsin. Detta är bara ännu ett av de där hopplösa inläggen som mina vänner kommer läsa och tänka, "Hannah mår dåligt igen. Jag ska försöka komma ihåg att säga att jag finns här om hon behöver prata." Tack hörni, men det funkar inte så. Världen funkar inte så. Jag vet inte vad jag vill ha. Vad som skulle få mig att känna mig trygg. För jag är medveten om hur farligt det är att behöva andra. Jag får inte ta hjälp av någon, för jag får inte behöva någon. Det är jättefarligt. Ni som fortfarande inte insett hur viktigt det är kommer att göra det. Var aldrig beroende av någon annan för att känna dig lycklig eller trygg. Men hur ska jag bli trygg då? Om ingen annan kan hjälpa mig och jag inte klarar det själv. För det här handlar inte om något dumt midsommarfirande. Jag skiter väl i om jag super mig redlös med mina vänner eller inte ikväll. Det handlar om min rädsla för att bli övergiven. Att bli ensam kvar. Jag är så sjukt rädd för det.