Overkills

Det finns en sak jag hatar. Denna sak är när jag tvingas inse att mina åsikter, de åsikter jag gått runt och haft enda sedan jag var gammal nog att bilda mig en uppfattning, är hysteriskt konservativa och normbundna. Ett exempel på detta är monogami. Jag har aldrig ens tagit ställning till fenomenet tidigare. Tvåsamheten har varit en självklarhet för mig. I en kärleksrelation är man två. Man kan inte vara fler, för då är det inte kärlek. Men varför tycker jag så här? Var har jag fått det ifrån? Har jag verkligen levt länge nog för att veta vad kärlek är och hur den fungerar? Nej. Jag har fått lära mig det här av samhället. Vårat konservativa, normtyngda samhälle. Och jag har tagit in det utan att ifrågasätta det. Har jag fått det motbevisat då? Jag vet inte. Det verkar ju så. Men jag har svårt att läsa mig själv tillräckligt bra för att kunna göra något utlåtande och skapa mig en uppfattning utifrån mig själv, vilket är det enda jag kan utgå ifrån. Men en sak är säker; polygami förekommer. Både hos djur och människor. Jag tänker inte vara en av de trångsynta som förnekar detta. Dock har jag problem att ta till mig det här i praktiken. Med detta menar jag i mitt eget liv. Dels för att jag är hopplös romantiker. Tyvärr. Jag gillar den romantiserade tvåsamheten. Som i "det är du och jag. Alltid." Jag har alltid gillat tanken på äktenskap. Att visa världen att man älskar varandra och alltid kommer att göra det. På senare tid har jag börjat se lite mer kritiskt på äktenskapet som fenomen. Vad är egentligen fördelen med att binda sig på det sättet? Hur realistiskt är det egentligen att lova varandra evig kärlek? Sanningen är att vi inte kan lova det. Sanningen är att två av tre äktenskap går i kraset. Att man omöjligt kan veta hur länge man kommer att älska någon. Jag säger inte att folk inte har rätt att bestämma om de vill gifta sig eller inte. Inte heller att folk måste börja leva polygamt. Jag säger bara att jag har varit tvungen att tänka om. Detta leder dock mest till konflikter med mig själv. Romantisk sida VS normifrågasättande sida. Något annat som går emot mig är min svartsjuka. Något jag haft betydligt större problem med än jag har nu, men som fortfarande finns där. Jag tänker aldrig låta svartsjuka styra mig till att skada någon, men jag kan inte hindra den från att skada mig själv. Älskar jag någon vill jag inte se hen med någon annan. Det. Gör. Ont. Jag vet inte om det här bara är konservativt tänkande eller som jag är, men det hade inte fungerat för mig. Inte i nuläget i alla fall. Jag är medveten om att möjligheten finns att detta kanske har eller kommer begränsa mig i mitt liv, men som det är nu tror jag inte det är något jag kan kompromissa med. Tyvärr. Dock är det inget som hindrar mig att tänka om kring polygami och äktenskap som fenomen, och det är jag på god väg att göra.