Overkills

Du anar inte hur glad jag är att du kom hit. Hur många insikter du tog med dig. Bara det faktum att jag inte ens har delat dem med dig än säger så mycket. Bara det faktum att jag inte skrev till dig igår natt och talade om hur trött jag är på allting. Det är bra. Jag är bra. Inte av den anledningen jag trodde. Jag trodde att om jag skulle göra bra ifrån mig under de här dagarna så skulle det vara för att jag skulle sköta allt snyggt. Undvika det jobbiga helt. Låtsas som allt var bra och framgångsrikt lura mig själv och alla andra att så var fallet. Men nej. Jag är bra enbart för att jag har insett så mycket. Som att jag faktiskt inte vill ha dig tillbaka. Inte alls. Varför? Inte för något du gjorde eller sa. Inte för att jag är arg på dig. Utan för att vi är så inflammerade. Jag brukade säga att jag trodde att vi skulle kunna bli så bra. Att vi skulle kunna bli lyckliga om vi bara försökte igen. När jag sa det utgick jag från min nyfunna styrka i mig själv. Jag utgick från vad jag känner för honom. Hur fruktansvärt icke inflammerat det kan och ska vara att älska. Men det fungerar inte på oss? Varför? Därför att det inte längre är jag som är problemet. Hade jag varit problemet hade jag varit så här med alla jag älskar lite för mycket. Det är inte jag. Det är inte du. Det är vi. Det är den relation vi har till varandra. En hispighet som inte går att få bort. Inflammation. "Inflammation (av latinets inflammatio, brand) är i en vid bemärkelse kroppens försvar mot skadevållande faktorer." Vi försvarar oss. Helatiden. Vi står på samma sida men vi försvarar oss. Mot en intern skada. För ibland räcker det inte att förändras. Jag är stark, jag är självständig, jag är rättvis. Men när det kommer till dig reduceras jag tillbaka till den där bekräftelsesökande, avundsjuka, överreagerande flickan jag en gång var. För jag kan knappt röra mig utan att det gör ont. Med detta inte sagt att vi inte har blivit bättre. Givetvis har vi det. Vi funktionerar tillsammans. Vi vågar släppa varandra nära igen. och det är awesome. Vi är awesome, Men jag vill inte ha dig tillbaka. Och det är så skönt att äntligen ärligt kunna säga att jag tycker så. För jag vet hur det ska vara. Det ska vara lika intensivt, lika fint, lika rätt, men utan inflammation. Det ska vara som det är med honom. Visst gör det ont att älska honom. All kärlek gör ont förr eller senare. Men såren är rena. Och en sak till. Jag tror aldrig jag riktigt förlät dig. Inte på det emotionella planet. Det är inte som att jag är arg på dig. Inte som att du svikit mig. Det är bara en sorgsenhet. Och en svag, svag ovilja. Men det gör inget. Jag tror att det är bra. För jag älskar dig ändå. Du skulle bara veta hur fint det var för mig. Hur tacksam jag är. För vi är okej. Vi fungerar. Vi hör ihop och det vet du. Bara inte som ett par. Och jag är okej med det. Fast inget har förändrats egentligen. Jag bara ser nu. Ser att det inte hade blivit bra, trots att jag blivit det. Att vi inte hade fungerat ändå. Att jag inte vill fungera med dig. För jag vet hur det ska vara. Hur det ska kännas. Kärlek ska inte fodra någon antibiotika.