Overkills

Ibland måste jag påminna mig om vem jag är. Vem jag har blivit. Det händer fortfarande att jag tappar balansen. Snubblar och törnar emot dig. Sträcker ut mina händer mot dig. Som om jag vill ta tag i dig. Eller dra dig intill mig. Kanske är det bara gammal vana. Kanske är det okej ändå. Kanske är det inte alls något problem. Men det är det ju. Jag är fortfarande inte BRIS eller beroendeenheten. Hur mycket jag än vill vara det. Jag har besvikelse. Alldeles för mycket. Du säger att jag är din trygghet. Jag önskar att jag kunde känna likadant. Att jag inte vore rädd för dig. För mig. Att allt inte vore en ständig balansgång. För jag förstår inte. Det här ska inte vara kemiskt möjligt. Det ena ska slå ut det andra. Han ska slå ut dig. Han är allt jag tänker på, men han slår inte ut dig. Han är min värld, men du är det där som saknas. För det är inte så mycket att jag vill. Mer som att hela min kropp skriker i protest när jag tänker på hur det är. Som om vi borde sluta låtsas och bara ge efter för det. Men jag vill inte ha de här känslorna. Han frågade mig om jag ville bli av med känslorna för honom. Jag sa nej. "Nej, inte än." Men dig vill jag släppa. Jag vill inte veta av det här. Faktiskt. För det är inte fint. Inte som med honom. Jag går bara runt med en ständig känsla av förnekelse. Som om jag inte kan springa men fortfarande försöker. Som om jag är på väg i fel riktning fast jag vet att det är meningslöst och jag ändå kommer komma tillbaka hit - där jag började. Det låter så romantiskt. Som om jag hade något slags öde. Det är inte vackert. Det är fult och jag vill inte ha det. För jag kommer inte vara nöjd med deth är. Jag kommer inte sitta och se på medan du går vidare. Det funkar inte så och du borde ha insett det. Du borde sluta normalisera det. Det kommer inte att hjälpa. Jag kommer inte att bli som du. Du säger att jag är din trygghet. Jag kryper ihop, drar hans tröja intill mig, drar in lukten av honom. Plötsligt är jag också trygg. Plötsligt inser jag att det trots allt är han som ger mig trygghet just nu. Inte du. Tar giriga, djupa andetag och sveper in mig själv i det. För jag får komma nära. Det är okej. Och jag vill ha känslan. Bara lite till.