Overkills

Nu, världen, ska du få veta något helt nytt. Ibland blir saker inte riktigt som en hade tänkt sig. Ibland är det bra. Ibland dåligt. Ibland bara är det som det är. Jag tvingades ju trots allt flytta från staden jag älskar. Ett oväntat bakslag. Men hade jag vetat hur mycket jag skulle få tillbaka hade jag inte fattat det. För ibland blir inte saker som en tänkt sig. Som sagt.

 

Jag är medveten om att det här kommer leda till svårigheter. Inte minst för alla reaktioner jag kommer att få. Jag är medveten om att jag kommer mötas av skepsis så väl som straight forward illvilja. Det finns trots allt folk därute som vill mig illa, oavsett vad det handlar om. Det finns människor som aktivt söker upp anledningar till att skada mig. Jag ska inte ljiuga. Ibland gör sådant ont. Men oftast vet jag att det inte handlar om mig egentligen. Så jag tror nog att jag ska klara av det. Det är ändå ingenting värt i jämförelse med allt stöd jag redan fått och vet att jag kommer få. Vissa av er vet redan. Andra börjar säkert ana vad det handlar om. Gör ni inte det nu kommer ni göra det mycket snart. Men jag vill berätta från början. 

 

Det började med att jag tappade aptiten. Maträtter som tidigare gått jättebra gick inte alls, och jag började i princip leva på drickyoghurt, frukt och sallad. Folk hade alla möjliga teorier om vad det handlade om. Från magkatarr till graviditet. Men jag hade ju inga andra symptom på magkatarr, och illamåendet kom inte på morgonen utan på eftermiddagarna. Visst spydde jag, men inte ofta, och då i princip bara när jag hade t.ex migrän, vilket inte är ovanligt. Dessutom åt jag ju p-piller. Detta började i april. Visst tänkte jag gå till vårdcentralen men det kom alltid något i vägen. i maj tog jag ett graviditetstest för att åtminstone utesluta den möjligheten, trots att den var osannolik. Här vill jag inflika att gravtest från apoteket är skit. Jag betalade alldeles för mycket för ett enda test som dessutom var brutalt otydligt. På mataffären kan en köpa test i 2-pack billigt och dessa är dessutom mycket enklare. Att jag vet detta är lite intressant eftersom jag alltid använt antingen kondom eller p-piller och inte slarvar med det. I vilket fall tog jag testet och det visade negativt. Inte alls oväntat, även om det på ett sätt hade varit skönt att få en förklaring. Jag hoppades verkligen att illamåendet skulle gå över snart eftersom mina dåliga matvanor hade fått mig att börja gå upp i vikt. Nu i juni var jag på medlemsforum, och även om jag hade kul kunde jag inte sluta tänka på att jag hade gått upp i vikt. Det var inte så mycket så att andra såg det men jag kände mig otymplig. Detta i samband med att jag hade en springtävling med några kompisar vilket ledde till brutala smärtor i äggstockarna fick mig väl till någon slags insikt. Det låter kanske klyschigt, men trots p-piller och negativt gravtest en månad tidigare visste jag plötsligt att det var en graviditet som orsakat alla mina konstiga symptom. Dagen efter när vi åkte hem köpte jag och min sambo ett graviditetstest till. Den här gången nämnda 2-pack från närmaste mataffär. Jag tog båda testen. Bara för att vara säker. Ändå var det inga tvivel om saken. Två streck, hur tydliga som helst, visade sig på båda två. Jag berättade för sambon. Jag berättade för min syster. Jag berättade för D-moll. Ändå kändes det inte som att det var på riktigt. Det kändes som att jag ljög. Två dagar senare, vilket var min första möjlighet, gick jag till Ungdomsmottagningen. De tog ytterligare ett test eftersom jag om och om igen sa att jag inte trodde på det, att jag kanske hade sett fel. Det är konstigt, för samtidigt visste jag ju på sätt och vis. Det var ju det som hade fått mig att ta ett test till efter det som visade negativt i maj. Jag hänvisades till en gynekolog. Vid det här laget hade givetvis tankarna börjat gå. Vad ska jag göra? Ska jag göra abort eller behålla barnet? Det var en mental berg-ochdalsbana för både mig och min sambo. Vi pratade mycket om det även om beslutet givetvis skulle vara upp till mig. Jag älskar ju honom och vill ha honom vid min sida, oavsett vad som händer. Jag ringde till gynekologen, vilket blev ytterligare några dagar senare eftersom de hade ledigt över midsommar, och berättade om min situation. De ville ge mig en tid i juli. Sa att jag förmodligen inte var så långt gången eftersom testet i maj hade visat negativt. Jag insisterade på att få komma tidigare. Sa att testet var otydligt, att jag hade kunnat se fel. Jag hade en stark känsla av att det var mycket mer brottom än så. Kvinnan jag pratade med var skeptisk men gav mig ändå en tid för ultraljud kommande torsdag. Jag fick också ett nummer till en kurrator som jag sedan ringde för att reda ut mina känslor när det gällde abort eller ej. Jag ringde henne dagen därpå och hon var fantastisk. Vi pratade i 1,5 timmar och kom efter många om och men fram till att jag skulle vänta till efter ultraljudet för att se bland annat hur långt gången jag var och om barnet var friskt. De faktorerna spelade nämligen in för mig. Jag är en förespråkare av kvinnans rätt till sin kropp och rätt till abort, och att göra det själv skulle inte vara helt uteslutet. Däremot skulle jag inte kunna göra en abort för sent. Detta eftersom senare aborter ser ut som en förlossning och barnet är i princip helt färdigutvecklat. Jag skulle inte klara av att föda ett barn på det sättet, även om jag aldrig tänker uttala mig negativt om någon annan kvinna som väljer att göra det. Det är upp till var och en att känna efter vad som känns okej. 

 

På torsdagen åkte jag och min sambo till sjukhuset för gynundersökning, och vi var båda extremt nervösa såklart. När jag kom in till gynekologen blev jag ombedd att klä av mig på underkroppen eftersom ultraljudet skulle genomföras vaginalt. Gynekologen tittade noga en stund och sa sedan att jag skulle klä på mig. Ultraljudet var otydligt, sa han. Vi skulle behöva göra ett över magen i stället. Jag frågade vad det berodde på, och han sa att det berodde på att jag var för långt gången för vaginalt ultraljud. Det var först nu jag började få panik. Hur långt gången var jag egentligen? Jag hade ställt in mig på vecka 10-11. Kanske till och med 12 och i värsta fall 13. Hur långt ifrån sannignen var det? Vi gick in i ett annat rum och gynekologen smörjde in nmin växande mage med nån kall klibbig vätska. Sedan förde han någon aparat fram och tillbaka över den och jag fick se fostret på en skärm. Det var stort. Mycket större än jag trott. Efter en stund vågade jag fråga hur det såg ut. Gynekologen svarade att fostret såg friskt och fint ut. Att jag var i vecka 17+0. Alltså 17 hela veckor. Jag kunde inte säga något mer än "Oj...". Genast började jag må jättedåligt. Hur kunde jag ha undgått att fatta så här länge? Gynekologen tröstade mig med att det inte alls var så ovanligt. Många som går på p-piller och alltså inte har någon mens att vänta går länge än jag utan att fatta något. Det syntes ju trots allt inte på mig. Jag hade förmodligen bara gått upp ett eller ett par kilo. Men nu var den här, faktan. Svart på vitt. Jag skulle ha en juridisk möjlighet till abort i en vecka till. En månad till med speciellt tillstånd. Men skulle jag vara beredd att ta bort ett såhär långt gånget barn? Jag tror ni anar vad svaret är. Nej. Nej, det skulle jag inte. Det skulle vara det jobbigaste jag någonsin gjort, jag hade mått skit och förmodligen ångrat mig i resten av mitt liv. Dessutom var jag ju inte säker på om jag ville abortera barnet in the first place. Kurratorn trodde inte det. Jag vet inte. Det är ganska oviktigt nu. Det som är viktigt är att jag ska bli mamma, och att IC ska bli pappa. Det är svårt att ta in. Det faktum att vi har fått ett kön och att bilderna från ultraljudet nu sitter uppe på kylskåpet gör det inte mer äkta. Åtminstone inte än. När jag skriver detta är det fredag. Dagen efter ultraljudet. Dagen efter att beslutet i princip fattade sig självt. Men det kommer förmodligen dröja någon vecka innan jag publicerar detta. Vi ska berätta för våra familjer och anhöriga först. Kanske känslostormarna kommer ha lugnat ner sig lite då. Det får jag återkomma till. Jag åker till Stockholm på tisdag. Innan dess har jag lovat mig själv att berätta för pappa. När IC berättar vet jag inte. 

 

Hur känslorna går just nu då? Jag ska inte ljuga nu heller. Ibland är jag skräckslagen. Jag kan inte låta bli att tänka på att hela mitt liv kommer att förändras från och med nu. Inte heller kan jag låta bli att oroa mig för att jag ska fucka upp. Men nej, det ska jag inte. Många människor med bipolär sjukdom har skaffat barn och det fungerar bra. Många har skaffat barn när de varit yngre än jag är. Jag är ju inte ens tonåring längre. Jag säger inte att det kommer bli lätt, men oftast känns det ok. För det kommer att lösa sig. Och jag ska bli mamma. Till IC's barn dessutom. Det kommer att bli det smartaste barnet i världshistorien. Om jag inte drar ner IQ:n allt för mycket. :)