Overkills

Ibland, eller okej, väldigt ofta önskar jag att jag var en sån där person som inte bryr mig om vad andra tycker. Om nu dessa människor existerar. Det är i alla fall så jag vill vara. Ibland lyckas jag. Jag är mycket bättre på att vara så än jag var förut. Förut kunde varje ont ord om mig riva i mig i dagar eller veckor. Det blev jobbigt i längden och de flesta av de som sa elaka eller väldigt kritiska saker om mig var inte värda det. De som säger saker bakom min rygg är det definitivt inte, även om det alltid är det som tagit hårdast på mig. Ibland brukar jag lyssna på vänner som snackar skit om andra vänner och inse att de förmodligen gör samma sak om mig. För om hen kan säga sånt här om en annan av våra gemensamma vänner, vad hindrar hen från att göra det om mig? Ingenting förmodligen. Tanken ger mig alltid en klump i halsen.

 

Jag har fått så mycket genuint stöd sen jag kom ut med min graviditet. Så mycket stöd jag verkligen inte räknat med. Folk som verkligen tror på mig. Det har varit så mycket lättare och mer avlastande jag än jag trodde att berätta för folk. Det finns folk som verkligen stöttar mig. På riktigt. Men trots att jag inte hört annat än gratulationer riktade direkt till mig vet jag att det finns personer som inte tror att jag kommer klara det. Märk mina ord: Vissa tror att jag kommer fucka upp fullkomligt. Jag är medveten om att det kommer bli svårt. Jag har mycket emot mig och att inse det är bara realistiskt. Givetvis kommer jag misslyckas ibland. Det gör alla. Men att tro att jag kommer misslyckas fullkomligt som förälder är ganska allvarligt. Det som stör mig här är att det finns folk som tror detta om mig som jag faktiskt räknat med. Folk som jag bara antagit att de skulle vara där och stötta mig till hundra procent. För jo, jag kommer att klara det här. Hur kan jag veta det? Jo, för att jag måste. Det finns inga alternativ. Det finns saker en kan fucka upp fullkomligt och det är okej. Att sätta ett barn till världen och uppfostra det är inte en av dessa saker. Som sagt, det kommer bli svårt. Men jag har nog aldrig gjort något viktigare i hela mitt liv. Att nära vänner till mig tror att jag kommer fucka upp det viktigaste i mitt liv är ganska sårande. Det får mig att må lite illa. Min instinktiva reaktion hade varit att komfrontera och ställa mot väggen. Försöka övertyga om att jo, jag kommer visst klara det här. Men jag inser att det inte hjälper. Det enda jag kan göra är att bevisa motsatsen. Göra bra ifrån mig som förälder och visa att detta är för viktigt för att misslyckas med. Att jag faktiskt kan lyckas. Dessutom får jag inte vara arg, trots att jag känner mig sviken. För jag förstår ju på sätt och vis. Jag har inte en optimal livssituation för barn just nu. Men det innebär inte att jag inte kan lyckas om jag verkligen vill det. Så nej, inte arg. Däremot är det kanske bra att veta var jag inte ska vända mig om jag vill ha äkta stöd förstås. 

 

Sensmoralen i det här är något jag alltid brukar säga så fort jag får chansen. Saker du säger om folk kommer att komma fram till dem. Det gör de alltid. Och jag ska försöka att inte bry mig om det. En dag kanske jag lyckas. Jag har ju trots allt så många människor som tror på mig.