Overkills

Graviditetsappen säger följande: 

Hej på er!

Ska börja med att tacka för era kommentarer Marie, Vispen och Sofie. Allt stöd är värdefullt!

 

Jag är nu i graviditetsvecka 18+1. Eftersom jag misstänker att jag kommer blogga en del om graviditeten så ska jag förklara detta lite märkliga räknesätt för er. Med 18+1 menas att jag har genomgått 18 fulla veckor och 1 dag. Detta benämnande används oftast inom sjukvården och är ett mer precist sätt att räkna. I vardagligt språk kan en säga att jag är i vecka 19 eftersom jag ju påbörjat min nittonde vecka. Det kanske verkar lite förvirrande men en vänjer sig snabbt vid tankesättet.

 

Det var en vecka sen i dag som jag skrev mitt senaste inlägg. En vecka fylld av turbulenta känslor och framsteg. Helgen bestod mest i att oroa mig för precis allt som en kan oroa sig för. Det var verkligen en jobbig helg för mig. Jag kan bara vara tacksam att InterCity har hållit sig lugn helatiden när jag inte har det. Jag tänkte mycket på hur mitt liv kommer förändras, om jag kommer klara det eller bara fucka upp och hur han kommer att hantera det. Jag hade dessutom en massa ångest inför måndagen då jag bestämt mig för att berätta för familjen. Min plan var att ringa till min pappas fru och berätta för henne. Sedan skulle jag låta henne berätta för pappa. Jag var övertygad om att detta var det bästa sättet för alla inblandade eftersom jag visste att pappas fru skulle ta det mycket bra och att pappa skulle få tid och möjlighet att reagera och sedan ringa mig när han samlat tankarna och känslorna. Det är ju trots alltid stora nynheter att bli morfar. Jag ringde till pappas fru som planerat och hon tog det så mycket bättre än jag vågat hoppas. Hon stöttade mig helhjärtat och sa att om det är det här jag vill så kommer det gå hur bra som helst. Hon berättade om hur det var med hennes 3 söner och att hon inte haft en mycket bättre/stabilare situation än jag har nu. Hon gav mig konkreta råd och en massa uppmuntran. Hon sa också att pappa också skulle stötta mig till hundra procent. Det skulle hon se till. Betydligt lättare om hjärtat avslutade jag samtalet. Men jag var fortfarande inte helt lugn. Hennes reaktion hade jag ju kunnat gissa, men jag hade ingen aning om hur pappa skulle ta det. Samma eftermiddag ringde pappa upp mig. Jag förberedde mig på eventuella försök att övertyga mig att ångra mig, kanske något om att han var besviken på mig. Att jag inte skulle klara av det. Så blev det verkligen inte. Pappa sa att han var chockad och att han självklart hade föredragit att jag hade väntat några år. Men han var helt säker på att det skulle gå bra och han sa att han var glad över att bli morfar. Vi hade ett riktigt fint samtal och när vi la på var jag överlycklig. Visst var han lite orolig, men det är ju bara bra. Det är vi alla. Han var inte arg. Inte besviken. Det gick jättebra. Samma kväll berättade InterCity för sina föräldrar och tre syskon. Alla tog det bra. De av hans syskon som har partners uttryckte båda en skämtsam irritation över att de inte blev först i familjen med att skaffa barn.

 

Tisdagen var en stor dag för oss. Det var min och InterCity's halvårsdag och vi hade planerat in en nöjesresa till Stockholm och en natt på hotell för att fira. Vi beslutade oss dessutom för att välja just den dagen för att berätta för den stora allmänheten om barnet. Bästa sättet att göra detta på var givetvis Facebook, även om jag dessutom i samband med detta delade senaste inlägget samt berättade på Twitter. Allt detta gjorde jag på Skövde Station medan vi väntade på tåget till huvudstaden. Genast började kommentarerna och likesen strömma in. Den allmäna reaktionen från allmänheten har varit förvåning och gratulationer. Vi har faktiskt inte fått någon skit alls än. Alla har bara varit glada och sötttande och snälla. Folk har velat klämma mage och föreslå namn och hela köret. Det känns så fint att få så mycket stöd. Det gör mig starkare i mig själ och får mig att tro att jag kommer klara det här trots allt. Det har nog bidragit till att jagi nte alls har samma panik längre. Oftast känns det bara fint.

 

Väl i Stockholm mötte vi upp Avi och vi drog genast och shoppade i Gallerian. Jag hade inte så mycket pengar men tack vare mycket trevliga reor kunde jag ändå köpa lite grejer. På H&M köpte jag en svart, tight klänning som framhäver min växande mage samt ett par svarta halvlånga leggings att ha till. På Lindex köpte jag en bh som senare även kommer gå att knäppa upp när jag ska amma barnet och ett 3-pack gravidunderkläder. Vet inte riktigt vad de kallas men det är som trosor fast de är mycket högre skurna så de går över magen och ger stöd för den. Kanske inte världens sexigaste klädesplagg men det var en riktigt bra investering. Att ha det stödet för magen är fantastiskt skönt och de är tillräckligt töjbara för att jag förmodligen ska kunna ha dem under hela graviditeten. Bh:n var också jättebra eftersom den ser ut som en helt vanlig bh, bortsett från att den som sagt går att knäppa upp så att en lättare kan få fram bröstet. Den är dessutom väldigt skön. Jag känner mig faktiskt jättefin i min nya outfit i vilken det faktiskt syns att jag verkligen är gravid. Jag hade den på mig på kvällen när jag och InterCity gick ut och åt och sedan gick på bio. Vi såg "Förr eller senare exploderar jag." Jag hade läst boken några veckor tidigare och var så sjukt peppad. Filmen var fantastisk. Jag (och ca alla andra i biosalongen) grät som galningar och skrattade som maniacs och det var underbart. Ni måste måste MÅSTE bara se filmen och läsa boken för båda två är helt överjordsikt bra. Efter filmen åkte vi ut till Farsta Strand och Best Western Hotel där vi skulle spendera natten. Givetvis var det just där. Hotellet där han alltid bodde när han var i Stockholm på möten. Hotellet där jag alltid smög in och sov över hos honom. Skyllde på att jag älskar hotellfrukost. Ingen gick på det. Så ja, det är liksom vårat hotell.

 

På tisdagen var tanken att jag skulle hämta en massa grejer i Hökarängen, men eftersom innehavaren till förådsnyckeln inte var hemma blev detä ndrade planer. I stället drog vi till Farsta Centrum och jag köpte ny hårfärg på Åhlens. Jag har just nu rött hår men har fått endel utväxt så jag ska färga om det. Rött igen, för jag trivs med det. Sen gick vi till Espresso House och jag drack islatte för gamla tiders skull. Och för att det är gott. Mest för att det är gott. Sedan köpte vi jordgubbar på torget och vandrade iväg mot Hökarängen för att typ..längta hem lite. Både jag och InterCity har bott där och båda ser det lite som hemma. Eftersom jag behövde låna en toalett knallade jag hem till en annan kompis jag har där. Hennes lägenhet var jättemysig och vi fick umgås med henne nån timme medan hon lagade mat. Det var mycket revligt. Jag måste verkligen träffa denna kompis oftare för hon är brutalt cool tycker jag. I alla fall så drog vi sedan tillbaka till Farsta Strand eftersom jag ville äta middag på Milenco's. Det var inte han utan hans son som jobbade, men det gjorde inget för jag hade hunnit springa in dagen innan och säga hej till Milenco. Sedan var det dags att dra till Stockholm Central och sätta sig på tåget hemmåt.

 

I torsdags, alltså i går var vi på vårt första besök hos en barnmorska på Mödravården. Detta gick bra. Vi fick uppge lite information och fick lite information. Vi blev dessutom uppskrivna på en föräldragrupp som vi snart kommer att få en kallelse till. Där ska vi träffa andra föräldrar och utbyta erfarenheter etc. Men det bästa med besöket var när vi fick möjligheten att lyssna på vår lilla bebis hjärta för första gången. Det gick mycket snabbare än mitt och utrustningen gjorde att det lät lite konstigt men det var en fantastisk upplevelse och barnmorskan sa att det lät jättebra. På eftermiddagen kom en av mina gamla kompisar från skolan (hon har säkert ett namn här men jag har dessvärre glömt det) och hälsade på oss eftersom hon hade vägarna förbi på vägen till Göteborg. Vi tog en promenad och pratade och allt var lika fint som förr. Jagä lskar verkligen henne.<3 Hennes reaktion när jag berättade om barnets kön var: "Fan också!" Helt klart konstigast hitills. På tal om roliga reaktioner hade kompisen vi besökte i Hökarängen också en sådan att ge oss. Hon bad att få känna på magen. Hon klämde lite och vrålade sedan: "AAAAAH, DET ÄR NÅGOT DÄRINNE!!!"

 

Nu är det då alltså fredag och här sitter jag i köket, lyssnar på RixFM och dricker hallonsaft. InterCity är i Finland och Sverige är ett trist land utan honom. Men han kommer hem till mig igen på söndag och han har redan skickat gulliga sms och meddelanden i Facebook-chatten till mig så jag klarar mig. Han har dessutom gjort en massa goda mackor till mig. Bebisen är rätt lugn just nu. Ibland känner jag henne sparka. Det känns ungefär som en blandning mellan orolig mage och som om det vore en fisk som sprattlade därinne. Nu ska jag gå ut en sväng med vovven. Puss på er!