Overkills

Jag kan inte läsa Haylely Wiliams tankar säger hon. Jag hoppas mest att hon kan det själv. Hon sjunger fint. Åtminstone så fint som min iPhones bristfälliga högtalarna låter det bli. Jag ligger i sängen med min laptop, delar en macka med Lita. Tänker på att imorgon är dagen innan det börjar. Tänker på att det här är det sista blogginlägget hemma. Euoforin har lagt sig för tillfället. Den ligger någonstans under ytan. Istället är jag lugn. Fridfull. Det låter så förhöjt på något sätt. Det är det inte. Till och med förhöjt vore för intensivt. Nu låter det tråkigt istället. Det är det inte heller. Jag har den känslan man får när man sitter på en bänk och tittar på människor som passerar när plötsligt solen kommer fram och värmer ens nacke lite. Ja tack. Hela mitt inre är ett enda stort "Ja tack, det här var trevligt." För nu börjar det snart. Snart kör vi. Snart, men inte nu. Nu ska jag vara fridfull. Njuter av känslan, nästan badar i den. Önskar hon kunde dela den med mig. Att jag kunde ringa henne och bara finnas lite i det fina. Med henne. Tillsammans. Men hon är inte påtaglig nog för att ta samtalet. Hon finns nästan inte alls längre. För det enda jag trodde mig veta med säkerhet var en lögn. Inte en elak lögn. Inte som i svek och föräderi. Som i missförstånd. Eller något. 1,5 års missförstånd. Well accomplished indeed. Jag vill ringa. Verkligen. Men det går inte. Hon har nog ingen telefon, den där jag trodde att hon var. Men det gör inte så mycket. Inte just nu. Jag kan prata med henne i mitt huvud. Det har jag gjort förr. Många gånger. Dessutom är jag snart, snart på väg. Fina ögonblick väntar. Jag vet det.