Overkills

 

 Två av flickorna i gänget var lite vildare, lite fullare än de andra. De knuffade lekfullt på varandra, drogi varandras hår. Gruppen stannade vid ett rödljus, tryckte på knappen. En av flickorna trampade rastlöst, tog några steg mot andra sidan och kastade en blick mot de andra.

 - Kom nu! Det kan inte vara mer än 4 meter. Vi...

 Längre hann hon inte. Om hon bara väntat någon minut till. Om hon bara sett åt höger. Då hade hon sett den svarta Volvon som kom emot henne. Alldeles för fort. Men hon såg inte. Hon hörde inte. Det hade kunnat gå bra. Folk gör så här helatiden. Men plötsligt gör det inte det. Plötsligt blir hennes oförsiktighet hennes fall.

 

 Smällen var öronbedövande. Ett ljud som de skulle komma att minnas föralltid. Den följdes av en onaturlig tystnad. Det var som att hela världen tystnade och stirrade. Stirrade på chauffören i bilen. Stirrade på hans bleka ansikte, den tomma blicken och läpparna som formade ljudlösa ord. Samma mening om och om igen.

 - Hon lever. Hon lever. Hon lever.

 Som om det skulle förändra något. Flickan låg där på asfalten. Så otroligt liten. Så ung. En rännil av blod bröt fram bland de blonda lockarna. Så rött i kontrast mot det ljusa. Alla stirrade. Hela världen. De stirrade tills polisen och ambulansen kom dit. Då påbörjades en förbril aktivitet. Som om det skulle förändra något. Jag bara stod där. Plötsligt visste jag med all säkerhet att mitt liv inte skulle bli detsamma. Inte nu. Inte någonsin. Jag vände mig bort. Som om det skulle förändra något.  Ville inte se mer.