Overkills

Hej folk!

Nu är jag hemma och tänker så förbi ett tag. Det har varit Gotland och Stockholm två gånger och nu senast Norge en hel helg. Jag som hade tänkt ta det lugnt. Önskar jag kunde säga att det är klart med resandet, men icke. Tanken är dock att Oktober ska vara ganska lugnt. Men det skulle inte förvåna mig om något kom upp ändå. Men den 2 November ska jag till Katrineholm (har jag för mig?) för ett extrainsatt årsmöte med US. Det får ju liksom inte missas trots att jag då bara har en månad och en dag till beräknas förlossning och resan förmodligen kommer bli jobbig. Dessutom blir det Norge igen den 7-9 November. En aslång resa och en hel helg i annat land alltså. Verkligen inte optimalt men det är verkligen inte heller något jag kan avstå ifrån. Sen tänker jag fan hålla mig hemma. Jag har faktiskt till och med avbokat ett jätteviktigt möte den 24 November. Nån måtta får det ju liksom vara.

 

Vecka 28 nu då. 27+5. Jag mår faktiskt riktigt bra. Nästan inget illamående och jag är inte alls lika trött som jag var för någon månad sen. Mina ligamentsmärtor som till och från är helt förjävliga är just nu nästan helt frånvarande. Det kan dock komma tillbaka när som helst, men jag får njuta medan det varar. Det enda jag har att gnälla över är träningsvärk i framsida och baksida av lår. Orsak: Jag gick ganska snabbt mellan Oslo (S) och en krog i söndags. Det krävs alltså inte mer än så. Men det börjar faktiskt bli riktigt tungt! På nämnda krog drack jag för övrigt bara isvatten. För att undanröja alla former av missförstånd liksom. Lillan är pigg och verkar må bra. Hon har de senaste dagarna gått över till ett helt nytt rörelsemönster. Jag vvet inte om det beror på att det börjar bli trångt eller att hon helt enkelt bara blivit starkare, men hon har, i stället för att sparka, börjat "trycka ut" magen. Som att hon försöker sträcka ut sig. Hela magen buktar ut i flera sekunder åt gången och det känns ganska obehagligt faktiskt. Men jag vänjer mig väl.

 

Med den psykiska hälsan har det faktiskt varit sådär de senaste 2-3 dagarna. Känner mig omotiverad till allt och vill knappt ens lämna sängen, men vill inte ligga kvar heller. Det är väl ganska väntat. Jag har mått alldeles för bra alldeles för länge. Men jag ska inte ta ut något i förväg. Det har ju bara pågått i några dagar och är faktiskt inte så överdrivet illa. I've had worse, liksom. Men min läkare varnade mig och sa att eftersom jag mådde väldigt dåligt under första tredjedelen och har mått väldigt bra under andra så kan det hända att tredje blir svår. Det brukar tydligen vara så för oss bipolära. Vi år väl se. Så länge jag slipper förlossningsdepression så är jag nöjd. Men jag känner i alla fall inte att jag ångrar barnet. Tvärtom är det ganska tröstande att känna henne sparka på därinne när jagl igger i sängen och allt känns meningslöst. Mitt lilla barn. <3