Overkills

Ibland känns det nästan som att jag försummar mig själv. Ibland när jag får den där inspirationen undrar jag varför jag inte skriver oftare. Det är ju så lätt. Så frigörande. Det enda skälet till att jag gör det nu är att jag har det perfekta ögonblicket, den perfekta känslan. Jag har ju förutsättningarna med mig. Jag är balkongmänniska. En sån som gör höstnätter, rött vin, cigaretter och vemod till något vackert. Jag har allt här. Tänder en Marlboro medan jag skriver. Röken blir vacker när den svävar framför mig och gör bokstäverna framför mig på skärmen svåra att läsa. Jag fortsätter skriva i mörkret. Det är bara vinet som saknas. Blue Notes spelas i mina headphones. Mitt livs soundtrack. Han sitter där inne i ljuset och värmen. Jobbar på kodningen till sin hemsida. Han undrade varför jag tog med mig datorn ut. Jag svarade att jag måste skriva. Att jag har känslan. Nu, inte senare. Han förstod. Jag är så glad att han förstår. Att han vet vilken känsla jag pratar om. Vi är på landet. I hans mammas lägenhet. Ett område som inte finns med på kartorna. Ingenstans. Det är där vi är. Det känns okej. Han uttryckte sin rastlöshet tidigare i dag. Att vi inte kan ta oss härifrån. Jag tycker mest att det är skönt att andas. Andas medan jag kan. Jag ser stjärnorna. Först när jag tittar upp mot himlen är det helt svart. Men när mina ögon har vant sig vid mörkret ser jag dem. Det känns ovant. I Stockholm ser man aldrig stjärnorna. För mycket ljus. För mycket liv. Här ute finns det inget liv. Bara vi. Han och jag. Hans mamma sover. Det känns som att hela världen gör det. Ingenting händer här, men orden flödar när mina fingrar så vant dansar över lysande tangenter. För jag är en sån som behöver lysande tangenter. En sån som skriver på natten. Ett kallt blått ljus som skyms av mina fingrar när de rör sig. Så vackert ändå. Ljuset alltså. Så skönt att det fortfarande finns ljus. Att allt inte är mörkt. Ibland känns det som att jag ska gå vilse i det svarta. Men mina lysande tangenter visar mig vägen ut. Terapi. Borde göra det här oftare. Borde omfamna mina känslor oftare. Jag känner så mycket. För mycket. Någon frågade mig hur det får plats i mig. Alla känslor. Förklaringen är att jag har hittat mina sätt att få utlopp för det. Att skriva. Att åka tunnelbana. Att älska lite för mycket. Kasta bort tankar och ord jag inte vågar säga men tänker ändå. Så många gånger jag sagt att jag älskar dig med tanken, utan att låta dig märka något. Ibland är det jobbigt. Ibland är det okej. För jag behöver säga det. Men inte högt. Jag behöver bara säga det till mig själv. Jag älskar dig. Jag älskar det här. Jag rycker till när han öppnar altandörren och kommer ut till mig. Nästan ertappad. Garanterat ertappad. Jag är i min skrivarbubbla nu. Något som är alldeles för intimt för att jag ska våga dela det med honom. Jag knuffar undan honom när han försöker läsa på skärmen. Vet inte varför egentligen. Jag vet ju att han har läst allt det andra. Att han kanske kommer att läsa det här. Han får göra det. Ibland vill jag att han ska göra det. Läsa alla ord jag är för rädd för att säga. Han börjar prata om grannarna, om internetanslutningen här ute. Saker som inte alls passar in i balkongkänslan. Sen börjar han prata om kodningen. Shining. Jag svarar frånvarande, vill mest fortsätta skriva. Till slut får jag nästan skicka om honom med en uppmaning att stänga altandörren efter sig. Han ler och säger att han ska sätta på te. Sen är jag ensam igen. Tillbaka i känslan. Tillbaka i en kärlek jag bara vågar visa för tangenterna på min dator. Bara vågar formulera och känna till fullo i det milda ljudet av när tangenterna trycks ned. Blått ljus. Mina fingrar. Mina handleder i det kalla ljuset. Ärren på dem. De blir nästan vackra i det blå ljuset. Nästan som virtuell poesi. För de säger mer än mina ord någonsin kommer göra. Så mycket mer än konst. Jag älskar dem för det. Ärren alltså. Samtidigt hatar jag dem för vad de säger om mig. De säger mer än jag gör. Berättar om det kaos mitt liv har varit. Det kaos mitt liv fortfarande är. En stillsam påminnelse om hur svag jag har varit. Om alla rakblad och hur mina tårar blandades med blod en gång för längesen. Men vilken färg har själen älskling? Jag hoppas att min är röd. Röd så att inte ärren på insidan syns. För de är så mycket värre än de på mina armar. Jag vill att min själ ska vara något vackert. Kanske skulle du älska mig då. Gitarrerna är ledsna. Jag hör nästan hur de gråter medan Melissa Horn sjunger om att inte trivas i staden som man bor i men aldrig ta sig därifrån. Hon sjunger om att säga allt det där man inte borde säga. Jag önskar att jag gjorde det. Att jag vågade. Fast varför? Vad skulle han svara egentligen? Det är inte det att jag undrar. Jag bara vet att det inte finns något man kan säga. Om du skulle bli kär i någon annan så skulle jag låta dig gå. För på nåt sätt som jag inte kan förklara så skulle jag förstå. Jag tänder ännu en cigarett. Glöd i mörkret. En liten del av allt jag är. Jag börjar bli tom. Inser att jag fått ut det jag ville. Avslutar ett blogginlägg som hjälper mig mer än ni anar och går in till honom för att få känna lite till. I morgon fortsätter kaoset. Min osäkra tillvaro. Men nu ska vi dricka te.