Overkills

Jag sitter ute på altanen och skriver igen. Det är kallt. Riktigt kallt. Känner inte bara höst i vintern i natt, utan även vinter. Det känns som att den kommer närmare för varje natt jag sitter här ute. Inte ens extra tjocka leggings och hans tjocka luvtröja kan hålla kylan borta. Det är egentligen alldeles för kallt för att sitta här ute. Ingen med vettet i behåll skulle göra det. Men jag behöver skriva. Igen.

 

Jag är ensam. IC är i sin lägenhet i stan och hans mamma sover. Ensam. Borde inte vara något problem. Skulle kunnat gå bra. Men jag är rädd. Jag blir det ibland. Oftast är jag stark och håller ihop. Oftast låtsas jag att jag verkligen inte vet vad jag ska göra. Var jag ska ta vägen. Men ibland kommer det ifatt. Ibland som stress, ibland som stillsam, storögd rädsla. Jag känner mig liten. Väldigt, väldigt liten. Jag har gått igenom så mycket i det här livet. En jobbig uppväxt, ett dramatiskt uppbrott från båda föräldrarna, många ensamma nätter, osäkerhet. Flera gånger har jag varit nära att hamna på gatan i situationer där andra helt enkelt skulle ge upp och flytta hem till mamma. De skulle kanske se det som ett skamfullt nederlag. Jag önskar att jag hade den möjligheten. Jag har lämnat en pojkvän som i alla fall till åren ska föreställa äldre än jag. Jag har utstått alla hans trakasserier i ett års tid nu. Jag har gjort och varit med om saker jag aldrig kommer skriva om här men som skulle kunna krossa vem som helst. Allt det här får det att låta som om jag är stark. Eller åtminstone som om det är synd om mig. Det är det inte. För jag har fantastiska människor omkring mig. Jag vet inte varför, men det verkar vara något med mig som får folk att vilja skydda mig. Svaghet? Att jag ger mycket tillbaka? Jag har ingen aning. Men jag behöver inte nämna några namn. Ni vet nog vilka ni är. Åtminstone tre personer har genom allt det här burit så mycket mer av min tyngd än vad de borde fått göra. Mer än vad som är rättvist mot dem. Jag skulle så gärna avlasta dem från det. De förtjänar så mycket bättre. Men det enda jag skulle kunna göra är att backa undan från dem. Jag har sagt det till dem alla tre. Att det vore det bästa. Alla tre har hållit fast mig, nästan panikartat. Varför? Vad ger jag dem? Jag är bara rädd. Jag är 19 år. Fyller 20 om ett halvår lite knappt. Jag vet inte vad det egentligen säger om en människa. Många säger att jag är mogen för min ålder. Andra säger att jag inte ska behöva utstå så här mycket vid så unga år. Andra säger att 19 år innebär att man är vuxen och ska ta hand om sig själv. Jag har ingen aning om vad som förväntas av mig. Allt jag vet är att jag, ibland under vissa ensamma nätter, inte klarar det. Nätter som i natt. Nätter då jag bara vill krypa ner intill en förälder i en onödigt stor dubbelsäng och bara viska att jag vill att denna förälder ska ta hand om mig. Skydda mig från världen. Dessa nätter har de funnits där. Någon av dessa tre. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Sanningen är att jag alltid behöver det. Jag behöver någon som säger åt mig när jag gör saker jag verkligen inte borde göra. När jag får för mig att simma i sjön fast jag har druckit alldeles för mycket. Någon som hålller i mig när jag inte kan hålla i mig själv. Just på grund av det här är det inte synd om mig. För jag är lyckligt lottad. För av någon outgrundlig anledning som jag inte förstår så finns de där. De orkar inte alltid. De får ta skift. Men de finns kvar. Jag behöver inte ens be om det. De bara finns. Jag fattar verkligen inte varför, men de bryr sig om mig. Men jag kan inte under några som helst omständigheter ta dem för givna. Vad gör jag om jag en vacker dag står där utan någon? Om jag en vacker dag bara har mig själv att lita på. För alla säger ju det. Den enda du har i slutendan är dig själv. Vad gör jag när den dagen kommer? För jag är så liten. Så rädd. Men kanske är det lugnt. Kanske är jag stark nog. Oftast går det ju så bra. Oftast klarar jag av att bära mig själv. Är jag onormal? Kanske behöver alla någon att luta sig mot emellanåt. Eller kanske är det bara jag. Jag kan bara hoppas att jag inte är destruktiv mot de jag älskar. Att det inte är för mycket. Det hade varit så mycket lättare om jag bara kunde förstå varför de älskar mig. Varför de gör allt det här. Jag är knappast värd allt besvär. Han säger att allt det här har fått honom att tycka mer om mig. Jag förstår inte. Inte alls. Jag är ju bara jobbig. Visst, dessa nätter är inte så vanliga. Det är långt ifrånhur det var med henne. Stackars henne. Men jag är ändå jobbig. Även när jag mår bra. Jag är enerverande. Kräver ständigt uppmärksamhet. Jag är all over the Place. Helatiden. Jag är rastlös, sjunger för mycket, pratar för mycket. Skämtar lite för ofta på andras bekostnad. Vill alltid umgås. Jag kan inte förstå hur någon skulle orka. Än mindre att han säger sig sakna allt det där de dagar då jag bara ligger i sängen och inte säger något alls. Att han säger att han tycker onormalt mycket om mig. Varför? Varför vill han skydda mig? Varför vill någon göra det? Jag förstår inte. Jag kan bara ta emot det. Och älska lite för mycket tillbaka.