Overkills

Det är både obehagligt och fascinerande att tänka på hur snabbt tiden egentligen går. Speciellt när man är kär. När man är kär känns det lite som att man träffade dem igår men har känt dem för alltid. Du är en så stor del av mitt liv att det är svårt att tänka sig att det bara var ett år sen allt började. 1 år sen den där oktobernatten då jag var på Kelly's med Wiplash. 1 år sen vi gick för att möta Denneth och de andra för att jag behövde nycklar till lägenheten. 1 år sen jag träffade dig. Det intressanta är att jag inte fattade då. 10 minuter med dig och de andra försvann fullkomligt. Jag såg dem inte. När vi skulle skiljas åt var jag närmast desperat.Frågade om du hade msn. Skype. Vad som helst som kunde få dig att stanna i mitt liv. Ändå förstod jag inte. Det tog nästan två veckor innan jag insåg varför jag tänkte på dig helatiden. Jag var i ett förhållande då. Det enda av mina förhållanden som jag ångrar att jag ens påbörjade. Allt det här känns som om det hände i går. Jag minns allt från den där kvällen. Samtidigt vet jag att jag i dag aldrig skulle vara med någon som min dåvarande pojkvän. Det finns en hel del jag skulle gjort annorlunda om 1 år sen var i går. Men det känns nära. Så sjukt nära. Jag minns hur insikten tillslut kom till mig. Att jag hade känslor för någon som inte var min pojkvän. Först blev jag frustrerad. Varför hände det här nu? Varför kunde det inte ha hänt när jag var krossad och ensam? Nu höll jag ju faktiskt på att bygga ett liv. Jag hade ett fullt fungerande liv med en fullt fungerande pojkvän. Men kärlek är väl inte fullt fungerande antar jag. Det är inte så det går till. Kärleken är dysfunktionell, krävande, intensiv och alldeles för vacker för det liv jag då levde. För visst, allt fungerade. Det tog väl inte emot någonstans egentligen. Ändå satt jag flera kväller i veckan på hans balkong och förträngde min sibiriska vinter, fast på insidan. Men mitt liv var stabilt. Jag tänkte inte låta något förstöra det. Falska känslor är bättre än smärtsamma känslor. Jag beslutade mig alltså för att glömma dig. Du som helt olovligen vänt min värld. Det gick ganska bra. Faktiskt. Så här 1 år efteråt är jag fortfarande fullt övertygad om att jag hade klarat det. Jag hade inte blivit lyckligare än jag var innan, men jag hade kunnat släppa honom. Några veckor senare skrev han dock på Facebook att han skulle befinna sig i stan under helgen och frågade om någon ville ses. Det var alldeles för lockande för att ignorera. Jag hade ju inte haft äkta känslor på så länge. Jag hade dessutom aldrig någonsin fått känslor för någon över en kväll. Jag var hysteriskt nyfiken. Undrade om det skulle sitta kvar om jag träffade dig igen. Jag hade inga avsikter att följa känslan, jag ville bara veta mer om den. Jag drog ihop ett gäng och bestämde träff med dig på Café Vasa i City. Sunkigt men billigt som du beskrev det i ett av de där sms:en som gjorde mig okontaktbar och min blick glasartad när jag läste dem. Jag tog också med mig min pojkvän. Vet inte riktigt varför. Jag tror att jag gjorde det som någon form av beskydd. Jag trodde väl att han skulle kunna balansera upp mig. Påminna mig om vad jag har och vem jag är. Givetvis utan att veta om det. Jag hade inte berättat om mina känslor för honom. Kvällen var förvirrad men trevlig. Jag pratade bara med dig, såg bara dig. Jag vet inte om min pojkvän märkte det eller om han faktiskt mådde dåligt, men han gick hem ganska snart, skyllde på hjärtklappning eller något. Du bjöd mig med till ditt hotell på efterfest medan vi delade på din sista öl. Jag undrar om du visste vad du ställde på spel. Hela min trygga, nogsamt uppbyggda tillvaro. Jag följde med, men tog med mig Wiplash. Bäst så.  Vi åkte tunnbelana till ditt hotell i Farsta Strand. Delade på en halv flaska gin, lyssnade på musik. Känslorna fanns där som elektricitet. Men jag vägrade känna dem.

 

Jag träffade dig ytterligare några gånger, även om inget någonsin hände. När jag kom hem till min pojkvän betedde jag mig förmodligen ganska konstigt. Skulle tro att jag omväxlande var frånvarande och tankspridd, och omväxlande ovanligt klängig. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Jag tänkte över min situation. Tänkte att det inte var värt att offra allt jag hade bara för att jag fått känslor för någon annan. Men sen tänkte jag igen. Varför tvekade jag? Om jag inte var säker på att allt det här var värt det var det nog trots allt inte det. Jag fattade beslutet. Jag har inte ångrat mig ett ögonblick sedan dess.

 

Jag tror att det var den 13:e november. Om exakt 2 veckor var det ett år sedan. Jag hade hållit mig borta från min pokjvän någon vecka och tänkt. Känt efter. Jag ringde honom och sa att jag ville prata, att vi skulle ses hemma hos honom. Han frågade om jag först ville följa med hem till hans väninna på middag. Det var jobbigt. Det var ovanligt att han tog sådanna initiativ, och jag hade länge velat träffa nämnda vän. Men nu var det försent. Han var tyst medan jag berättade. Om allt utom dig. Om hur det inte fanns några känslor. Hur det inte fungerade. Att berätta om dig såg jag som onödigt. Det spelade ingen roll. Inte egentligen. Jag hade aldrig fallit för dig om jag varit lycklig i det förhållande jag hade. Dessutom ville jag inte såra honom. Jag kunde inte veta att det skulle komma fram ändå. Det spelar ingen roll nu.

 

Allt det här hände för ett år sen. Sedan dess har jag aldrig ens sett åt någon annan än dig. Trots att vi aldrig haft ett förhållande. Jag beundrar mig själv för det. Jag kastade bort allt jag hade trots att jag visste att jag förmodligen inte skulle få dig. Jag hade ingen aning om att vi skulle bli så tighta. För exakt ett år sen fyllde du 27 och jag skrev grattis på din Facebook-timeline. I dag fyller du 28 och jag bor hos dig. Vi planerar att skaffa större lägenhet ihop. En 2:a, kanske till och med 3:a. Vi har framtida planer på att kanske flytta till London. Jag kan inte låta bli att tänka på vad som hänt om jag fullföljt mitt beslut att släppa dig. Hade jag varit lycklig? Kanske, men jag tvivlar.