Overkills

Jag har haft en ganska svår tid de senaste veckorna. Mycket av det som många tar för givet har tagits ifrån mig. Jag har mått väldigt dåligt och gör det än. Jag har ständigt stått på kanten av någon form av sammanbrott.

För ett par veckor sen blev jag bostadslös. Jag tänker inte gå in på detaljerna om varför, mer än att det inte var mitt fel. Det handlade inte om att jag inte hade betalat hyra eller liknande. Det bara blev så. Olyckligt nog hade jag ingen uppsägningstid på kontraktet då jag bodde med en kompis och vi inte såg någon anledning att ha ett överdrivet seriöst kontrakt. Detta fick jag ångra då jag alltså kunde bli bostadslös med omedelbar verkan. Jag stod alltså en dag helt utan bostad. Det första jag gjorde var att kontakta Socialtjänsten där jag bodde. En hel dag ägnades åt att försöka få tag i min handläggare. Efter många om och men bokade hon in mig på ett vandrarhem i Sätra där jag enligt den så kallade "tak över huvudet-garantin" hade rätt att bo i en vecka. Jag fick också veta att jag för att få fortsatt hjälp skulle behöva söka bostad aktivt. F air enough. Det var väl inget problem. Under den veckan sökte jag varenda bostad jag kunde söka på Blocket som jag hade budget till. När jag säger varenda så menar jag varenda. Det var bokstavligt talat inte en enda annons jag missade. När min vecka var slut lämnade jag in kopior på mina ansökningar till min handläggare, förvissad om att jag skulle få fortsatt hjälp tills jag kunde hitta någon som kunde hyra ut till mig. Samma dag lämnade min handläggare ett meddelande på min telefonsvarare där hon talade om att jag inte hade sökt tillräckligt med bostäder och att jag fick lösa min situation själv framöver. Det var det sista jag hörde från henne.

Där stod jag alltså, helt utan bostad. Ingen av mina vänner kunde ta emot mig eftersom många hade allergiska föräldrar och därmed inte klarade av min hund. Resten hade andra anledningar, även om de hjälpte mig så gott de kunde. Vad göra? Socialtjänsten hade avsagt sig allt ansvar över min bostadssituation och jag hade ingenstans att spendera kommande natt och nätterna därefter. Här kan jag tacka min lyckliga stjärna att jag faktiskt har vänner som bryr sig om mig. En av mina vänner, som bor ett antal mil från huvudstaden, erbjöd mig att följa med honom hem till hans etta. I ingenmansland kanske jag skulle kunna få bättre hjälp av socialtjänsten, och där skulle dessutom bostadssituationen vara bättre. Sagt och gjort. Jag packade alla mina saker. Det mesta fick jag placera i en annan väns förråd i Stockholm, och det allra nödvändigaste tog jag med mig. Jag visste inte hur länge jag skulle vara borta, jag kände ingen i den lilla hålan där jag skulle bo under en obestämd framtid och jag skulle tillsvidare bo i en etta med min kompis och hans bror. Ändå kan jag inte med ord beskriva hur tacksam jag är. Min vän har gjort allt som står i hans makt för att hjälpa mig. Allt. Han har släpat mig runt till olika myndigheter när jag inte har orkat, han har funnits där när dessa myndigheter har kränkt och förnekat mig den hjälp jag har rätt till. Utan honom hade jag varit körd.

I dag gick vi till den lokala vårdcentralen i denna lilla håla. Tanken var att jag skulle få en remiss till en psykolog. Allt detta har fått mig att må väldigt dåligt och jag är i ett akut behov av en samtalskontakt. Dessutom skulle jag behöva sjukskrivas en längre tid eftersom arbetssökande i mitt nuvarande tillstånd är uteslutet. För att få någon hjälp av Socialtjänsten med ekonomiskt bistånd måste jag antingen vara arbetssökande eller sjukskriven. När jag kom till vårdcentralen kunde de inte hjälpa mig. Varför? För att jag måste vara skriven i denna kommun för att kunna skriva mig på den vårdcentralen och därmed få hjälp- Av flera olika anledningar kan jag inte skriva mig hos min vän som bor här. Därför kunde jag inte heller få någon hjälp. Med andra ord sitter jag nu i en situation där jag inte kan få ekonomiskt bistånd från Soc då jag inte kan sjukskriva mig, och jag kan inte sjukskriva mig eftersom jag inte kan få ekonomiskt bistånd från Soc och fixa boende. Jag kan inte göra någonting. Vårdcentralen hänvisade mig till vårdcentralen där jag är skriven, alltså i Stockholm. Men jag kan inte få någon hjälp där heller eftersom jag inte har någonstans att bo. Summan av hela skiten blir alltså att om man inte har någonstans att bo kan man inte få hjälp med någonstans att bo. Man är utlämnad till sina vänners omtanke. Har man inga vänner... Tja, då hamnar man på gatan. Inte heller har jag pengar till mat. Soc i Stockholm ska betala mig för Augusti, vilket de ännu inte har gjort. De är också skyldiga att betala mig en månad framöver när jag flyttar, så det ska täcka även September. Får jag några pengar? Nej. Tack Svenska Myndigheter. Tack.