Overkills

Det finns saker som förändrar. Ögonblick, känslor, händelser eller samtal som bara går rakt in och igenom, för att komma ut som en insikt på andra sidan om all förvirring. Jag ska ge er ett exempel.

 

Tidig söndagsmorgon. Klockan var väl runt 3, och gatorna var tomma. Jag hade druckit. Inte du. Vi var båda på ganska lågt humör. Deppade av våra egna anledningar, fast tillsammans. Det var väl ganska fint på sitt sätt. Du ledde vägen som vanligt. Jag följde mest med. När vi kom fram till sjön satt det tre killar där. De var påtagligt berusade och ropade oss till sig. Jag gick genast fram medan du tvekade. "Kom och sätt er ett tag!" Sa en av dem glatt. Jag sneglade på dig som skakade lätt på huvudet. Du ville inte. Men jag lät mig övertalas och du fick vackert vänta på att jag skulle ha umgåtts klart med dessa främlingar. Du sa inte ett ljud om det varken då eller efteråt. Killarna bjöd mig på dricka. Du avböjde när de ville bjuda dig. Jag blev gradvis mer berusad. En av killarna stötte på mig. Det var ingenting mot vad jag har varit med om tidigare och min reaktion var rätt halvhjärtad. Du försvarade mig. Givetvis. Efter en stund tyckte du att det blev lite för mycket. "Blue, shall we get going?" Frågade du glatt vänd till mig. Motvilligt gick jag med på det och vi sa hej då till killarna och gick. Jag fick ta stöd mot dig för att gå rakt vid det här laget. Jag sa att jag ville bada i sjön. Nu sa du ifrån. Det var ett tvär-nej. Jag blev så förvånad att jag stannade. Varför? Frågade jag mig själv. Varför var du så negativ? Vad kunde det finnas för skäl att inte låta mig göra som jag vill? Jag sa till dig att du kunde gå hem om du ville. Du svarade att du inte tänkte lämna mig ensam i mitt nuvarande tillstånd. Jag förstod ingenting. Ingen har någonsin sagt till mig vad jag får och inte får göra. Det störde mig. Jag minns att jag sa att om du tänker behandla mig som ett barn tänker jag bete mig som ett, varpå jag satte mig på en bänk och vägrade gå längre. Drama Queen, omoget, jag vet. Men jag var helt perplex. Jag förstod verkligen inte varför du försökte bestämma över mig. Du satte dig bredvid mig på bänken. Nu var du frustrerad. "Fattar du inte att jag gör det här för att jag bryr mig om dig?" Det fick mig nästan att gråta. Jag såg på honom med vad som förmodligen var ett väldigt slutet ansiktsuttryck. "Jag vill inte att du gör det", svarade jag tomt. Samtidigt som jag sa orden visste jag att de var sanna. Det går emot mig själv på så många plan, men så är det. Jag är jätterädd för att bli ensam, för att ingen ska bry sig. Men när någon väl gör det blir jag livrädd. "Varför då?" frågade du. Varför? På en bråkdel av en sekund flöt en serie av bilder genom mitt medvetande. Minnesbilder av en kall barndom. Och av henne. Den första människa som sagt sig bry sig på riktigt. All skit, all smärta som uppstod eftersom jag aldrig kunde tro henne eller acceptera det. Att jag fortfarande inte gör det. Den där kvällen i januari när hon försvann. Lämnade mig på det sätt jag alltid sagt att hon skulle. Några dagar senare på Gotland. Deras passivitet när han krossade mig. "Jag är inte inblandad." Hur jag bestämde där och då att aldrig behöva någon igen. Jag grät nu. Med svag röst berättade jag för dig om allt det här. Om hur det nästan dödade mig. Om hur jag inte visste hur man tar emot någons försvar att skydda och bry sig. Hur jag varken vill ha, förstår eller kan hantera det. Du var tyst en stund. Sedan förklarade du. Allt. Det finns så många sorters vänner. Du refererade till Smoking/drinking-buddies. De där du har kul med. De där du snackar skit med. De där du umgås med. De där som kommer backa undan när du är instabil, när det inte bara är kul. Sedan finns det ett fåtal människor som faktiskt bryr sig. De kan vara svåra att identifiera, svåra att se. Men förr eller senare märks det vilka de är. De här människorna kommer alltid försöka finnas där, inte gömma sig för dina tårar. Men om man inte litar på dem kommer de inte att kunna hjälpa till. De kommer inte kunna göra någonting, och de kommer bara kunna se på i maktlöshet. Utan dessa personer kommer man att vara ensam bland tusentals. Det är väl ganska uppenbart egentligen. Något vem som helst skulle kunna räkna ut. Men det var en insikt för mig när du sa det. På sista tiden har jag varit så rädd för att bli ensam kvar. Att vara hon den där som ligger i sin säng och bloggar om hur ensamt hennes liv är, medan alla andra är ute och har roligt. Jag har varit så sjukt rädd för att inte ha någon. Att bara vara här. Ensam med tankarna. Så jag har hållit fast vid mina kompisar. Nästan krampaktigt. De har stött bort mig och jag har krupit ihop av rädsla och förudmjukelse. Nu vet jag bättre. Nu vet jag att jag faktiskt inte behöver dem. Vill de inte umgås med dem slipper dem. Det gör mig inget. Varför? För de är roliga att umgås med. Det är inte det. Men de är smoking/drinking buddies. Roliga att ha men inte nödvändiga. Problemet är inte att jag tappar dem. Problemet är att jag inte litar på de som faktiskt bryr sig. Som Savage Garden uttrycker det: "I'm loved when I'm completely by myself alone." För det är okej att vara ensam ibland. Att inte alltid ha någon att umgås med. Det är inte det som gör vänskap. Vänskap är att veta att jag har vänner som jag kan ringa om det skulle rasa. Eller om jag bara vill prata. Vänskap är de där personerna som säger att de ska komma och laga mat till en när man inte orkar mer, och stannar en vecka. Vänskap är de där personerna som kan SMS:a mig bara för att tala om att de älskar mig. Jag brukar låta det rinna av. Inte tro dem. Men det är de där sakerna som räknas. Inte om du har någon att gå ut på krogen med varje fredag. Problemet ligger inte i att jag är ensam. Problemet ligger i mig. Min ovilja att låta människor bry sig, att behöva dem och att lita på dem. Jag såg på dig och log lite. Du la armen om mig och jag lutade mig mot dig. "Those hardest to love need it most."