Overkills

I dag tänkte jag gå ifrån mitt vanliga gravid-bloggande och blogga om något helt annat. Nämligen depression. Någon i mitt Twitterflöde retweetade in en tweet med texten "Please remember that 'What are you depressed about?' makes no more sense than 'what are you diabetic about?'* I väldigt många situationer stämmer det här påståendet. Vi lever i ett samhälle där personer med psykisk ohälsa hela tiden ifrågasätts. En förväntas ha en fullgod anledning att må dåligt. Något som rättfärdigar att en ser sitt liv som meningslöst. Finns ingen sådan anledning bagatelliseras ohälsan. Folk hittar egna anledningar, som att personen i fråga vill ha uppmärksamhet. Folk förstår inte att depression väldigt ofta beror på en kemisk obalans i hjärnan. Kemisk depression kan drabba vem som helst, liksom diabetes. Den kan vara övergående men också kronisk, som i mitt fall med min bipolära sjukdom. Den kan vara precis lika allvarlig som en depression orsakad av t.ex mobbning, och är precis lika verklig. Den är ett sjukdomstillstånd. För som jag alltid brukar säga, vore det inte konstigt om vi kunde bli sjuka i alla organ utom hjärnan?

 

Jag vill dock problematisera det hela lite. För sån är jag. Jag gillar att problematisera. Att fråga någon varför hen ärdeprimerad är inte alls som att fråga någon varför hen har diabetes. Ett allmänt känt problem är depression hos unga. Var och varannan tonåring mår dåligt. Detta är något som normaliseras till den milda grad att det sällan tas på allvar. För "de är ju tonåringar, de mår dåligt." Vi glömmer bort att fråga vad som är fel. Varför de mår som de mår. Detta gäller givetvis inte bara tonåringar utan ala människor, men det är ett bra exempel. Jag har lidit av depression sedan jag var mycket mycket liten. Mina föräldrar letade efter förklaring hos psykvården. De ville veta varför jag var så introvert. Autism diskuterades länge, men jag fick till slut diagnosen depression. Trots detta verkade det aldrig slå mina föräldrar att det kanske fanns en anledning till det. Jag sattes på mediciner som väldigt ung. Mediciner som aldrig hjälpte. Antidepressiva mediciner kan hjälpa vid alla typer av depression, men beror depressionen på yttre faktorer kan mediciner inte bota den. Ändå tror jag inte att någon av mina föräldrar någonsin lyckades lista ut varför jag mådde dåligt. Det här var nämligen långt innan min bipolära sjukdom bröt ut. Den här ovetskapen och oviljan att ta tag i problemet har gjort att jag inte har kontakt med min mamma i dag. Hon insåg aldrig att jag mådde dåligt bland annat på grund av henne.

 

Jag upplever i allmänhet att min ohälsa inte har tagits på allvar förrän först på senare tid. Jag tror att det beror på att det inte kan skyllas på att jag är tonåring lägnre. För är du tonåring och deprimerad kommer det gå över när du blir äldre. Är du inte tonåring måste en hitta en annan förklaring/lösning. Nuförtiden beror mina depressiva perioder oftast så vitt jag kan avgöra på min bipolaritet och är alltså kemisk. Men jag skulle våga påstå att sjukdomen kanske aldrig hade brutit ut om min ohälsa tagits på allvar när jag var barn och ung tonåring och den faktiskt hade anledningar. Bipolär sjukdom är ett anlag som vissa individer bär på, men den bryter inte ut hos alla. Det beror mycket på yttre faktorer. Jag ska inte säga att ingen grävde i min ohälsa. Min psykolog på BUP gjorde det till exempel, men jag hade behövt mycket bättre stöd från till exempel föräldrar och lärare. Så fråga gärna varför jag är deprimerad. Men gör det med respekt och gör det med ett öppet sinne. Kanske har det en anledning. Kanske inte.

 

På tal om saker en ska säga/inte säga. Något en får höra ofta när en mår dåligt är saker som "Ryck upp dig." Väldigt ofta kan detta vara det värsta någon kan säga. Rycka upp mig? Kan du rycka upp dig när du har brutit benet? Återigen måste vi påminna oss om att depression är en sjukdom. Den är inget en kan få att komma och gå som en vill. Att be någon rycka upp sig från en depression är att återigen bagatellisera personens psykiska tillstånd och det hjälper ingen. Men även detta skulle jag vilja problematisera. Något som är lätt att göra när en mår dåligt är att gräva ner sig fullkomligt i det. Som Paramore så fint uttrycker det: "You made yourself a bed at the bottom of the blackest hole and convinced yourself that it's not the reason you don't see the sun anymore." Citetet kommer från låten When It Rains. Lyssna gärna på den. Jag har själv ägnat mig åt dwet här i stor utsträckning. När en gräver ner sig på det här sättet är det bara en själv som kan ta sig ur det. Tar en sig inte ur det kommer en inte att må bra igen. För mig behövdes det att någon sa det till mig. Att jag måste rycka upp mig. Gräva upp mig. Det handlar inte oma att rycka upp sig ur en depresison utan att rycka upp sig ur ett negativt tankemönster som förhindrar tillfrisknande. Hur en ska säga det här på ett snällt sätt vet jag inte. Jag har aldrig lyckats när jag försökt faktiskt. Men jag tror att det behöver sägas. Jag tror en måste lägga mycket fokus på att försöka framhäva att personen i fråga FÅR må dåligt. Att det är okej. Men att hen ägnar sig åt en tankespiral som bara leder hen nedåt. Det gäller att hitta någon form av balans. Jag har inte hittat den själv och förväntar mig inte att någon annan ska lyckas bättre. Jag vill bara trycka på att det är problematiskt.

 

För att sammanfatta: Tänk på att depression inte behöver ha en anledning men att den också kan ha det. Inget är rätt eller fel. Tänk också på att det är orättvist att kräva att någon ska "rycka upp sig" ur en depression, men att det ibland kan finnas saker/negativa tankar som du måsteh jälpa hen att bryta. Det viktigaste är att du som anhörig till någon med depression är lyhörd och tar depressionen/personen på allvar.