Overkills

Rubriken betyder inte mer än att Navid Modiri är bäst och att jag kände för att ha en dramatisk rubrik. Känns nostalgiskt från när jag var nykär. Saknar verkligen det. Att vara nykär alltså. Vet inte om jag har glömt hur jobbigt det kunde vara eller om jag helt enkelt är självdestruktiv. Men jag saknar verkligen stormarna. De vackra stormarna som gav mig ord att skriva och tankar att tänka. Missförstå inte, jag är lycklig. Faktiskt. Jag har allt jag kunde önskat mig. Om jag vetat för ett och ett halvt år sen att jag skulle vara här nu skulle jag spendera tiden tills dess med att längta. Han är hos mig. Det är som det ska vara. Och jag älskar honom verkligen. Ibland så mycket att jag inte riktigt kan hantera det. Men ja, stormarna. De fattas mig. Saknar alla typer av fina stormar. Inte bara den som han gav mig. Jag kan inte riktigt leva med besvikelsen när jag rör vid dig och det inte känns alls. Så ska det väl vara, antar jag. Men ändå. Jag kan inte heller hantera det faktum att du har blivit så mycket av en statist i mitt liv att det känns fel att dua dig. Enda anledningen att jag gör det är för att hålla isär personer. Det är konstigt hur en kan ta alla starka känslor. lyfta dem från en människa och placera dem på en annan. Jag trodde att jag alltid skulle älska dig, på sätt och vis. Det gör jag ju. Jag älskar dig för att du känner mig. Jag älskar dig för att du alltid finns där. Men jag trodde att det alltid skulle vara mer än så. Att jag alltid skulle känna något när jag rörde vid dig. När jag rör vid dig och inget händer i mig blir det så mycket av ett antiklimax att jag helst låter bli. Jag vet att det sårar dig. Jag ser det ju. Men jag kan inte göra så mycket åt det. Du har nästan blivit en av dem för mig. Och dem... Jag står inte ut med dem. Förmodligen är det mig det är fel på. Logiken pekar ju ditåt. Men jag står inte ut med folk, människor, personer. Ingen. Det finns bara en enda person jag överhuvudtaget klarar av att vara nära längre stunder, och det är han. Ironiskt nog. Men kanske lite tur också. Alla andra är ett irriterande bakgrundljud. Jag försöker träffa folk. Det slutar bara med att jag blir irriterad. Vet inte om det är graviditeten eller något sjukt stadie i mitt liv. Jag tycker ju om folk. Jag gör juv erkligen det. Jag bara klarar inte av att vara med dem. Lite sent kanske, men jag vill be mina (faktiskt existerande enligt statistiken) läsare att inte ta åt sig av det här. Det är inte ert fel. Förmodligen är det så att jag behöver er och älskar er massor. Jag är bara fucked up. Förlåt.

 

Efter detta kryptiska stycke tänker jag gå över till praktikaliteter (är det ett ord?) och berätta om läget. Jag är i vecka 26 nu. 25+6. Så 27 i morgon. Allt känns bra. Lillan rör sig och växer. I morgon ska jag till barnmorskan för att se att altt är normalt. D-Moll har varit här och jag har varit på Gotland. Jag kom hem i går och det enda jag kunde känna var lättnad. Det är hemma jag vill varaj ust nu. Ironiskt, eftersom jag har så mycket resande framöver. Stockholm på söndag-måndag och sedan är det Norge nästa helg. Vill inte. Vill vara hemma med den enda människa jag vill vara med. Men det blir nog intressant. Kanske. Jag mår bra. Både fysiskt och psykiskt. Är mycket piggare och har mindre ont än tidigare. Mår inte helller så överdrivet illa längre. Nu kom InterCity hem så jag tänker lämna er och utkräva min dagliga dos av ömhet.