Overkills

Då och då inser jag vilket otroligt svennigt liv jag har. Jag är en sån där som bor i någon intetsägande småstad någonstans i Sverige. En sån med 3:a på fjärde våningen med sambo och vovve. En sån som alltid kokar mer tevatten en ad som går åt. En sån som aldrig skruvar av duschkranen ordentligt för att sedan tvingas lyssna till droppandet hela natten. För lat för att gå och dra åt den. Jag är en sån som Facebookar om hur bra mitt liv är. En sån som lämnar brödkanterna, äter ägg till frukost. En sån som har den senaste moellen av iPhone, mest för att vara först med någonting.

 

Jag tycker inte illa om något av det här. Jag är lycklig. En typ av lycka som inte ens mina ambivalenta hjärnkemikalier kan påverka. InterCity brukar be om ursäkt för att han tog med mig till den här staden ibland. Det gör mig faktiskt inte så mycket. Visst saknar jag Stockholm, men jag är nöjd. Antar att det inte spelar någon större roll i vilken stad en bor så länge en har bra människor omkring sig. Ibland blir jag helt förundrad över hur allting blev. Jag visste enda från början att jag aldrig skulle få honom. Jag lämnade Obious för honom, men jag trodde inte att jag hade en chans. Men titta på mig nu. Här ligger jag. I vår säng. Under hans täcke. I vårt hem. Det går inte en dag utan att han säger att han älskar mig. Jag verkar vara fullkomligt obenägen att vänja mig vid det. Men det har ju å andra sidan bara gått en månad och 6 dagar. Känns som mycket mer. Mest för att det mesta inte är nytt. Vi har varit nära varandra väldigt länge nu. Nästan ett år. Oftast känns det inte särskilt revolutionärt. Det ska det nog inte göra heller. Vi är väldigt rätt. Dessutom är det väldigt lätt att känna sig trygg i vår mysiga lägenhet. Den här snäll. Låter kanske löjligt men det är så. Åtminstone D-moll förstår det där. Skulle jag få tråkigt är det bara att lyssna på mina egna tankor. Mitt inre är en känslomässig berg-ochdalbana, i kontrast till det Svenniga livet.

 

Så nej. Jag är knappast olycklig, även om jag lider av kemiska svackor som hör sjukdomen till. Ändå kan jag inte låta bli att längta ut ibland. Ut från Svenne-livet, till något mer. Jag tror att jag har haft ett väldigt stort behov av tryggheten jag har nu. Ändå tror jag att det räcker snart. Nu vill jag ha äventyr. Så är också planen. Vi ska flytta till London, jag och InterCity. När jag tänker på det blir jag delvis euforisk och delvis livrädd. Jag älskar verkligen den staden. Jag älskade den innan jag ens hade varit där. Men det är ett nytt land. Jag känner ingen. Det kommer bara vara jag och InterCity. Men han är trygg. Han kan stan, åtminstone hyfsat. Och tänk så mycket nya människor jag kommer träffa och hur annorlunda mitt liv kommer bli. Det är så andlöst spännande!