Overkills

Jag har legat en stund i sängen och läst blogginlägg från tidigare bloggar. Mer bestämt 4 år gamla blogginlägg. InterCity låg på min arm och sov. Han är nog rätt trött efter att ha tagit hand om ett kollosalt diskberg och lagat mat. Efter en stund fick jag lösgöra mig från honom, försiktigt så han inte skulle vakna. För bloggläsandet gav mig lust att blogga. Mest om det jag ständigt kommer tillbaka till nuförtiden. Om hur mycket allting har förändrats. Jag vet att jag pratar om det jämt, men jag är så förundrad. Det som slår mig mest är hur mycket mina känslor styrde mig när jag var 16. Jag är så förvånad över att ingen såg bipolariteten. För övrigt tror jag att det var ungefär då, år 2010, som sjukdomen bröt ut på riktigt. Fast det är så svårt att veta. Jag hade ju mått dåligt så länge. Men det var år 2010 som allt kraschade. Jag hade alltid varit helt okej i skolan. Jag pluggade faktiskt. Men helt plötsligt kunde jag inte göra det längre. Det gick inte. Jag har inte kunnat klara studierna sedan dess. Jag klarade resten av högstadiet med små marginaler, och gymnasietiden var jättesvår. Med det inte sagt att jag mådde dåligt hela tiden. Jag pendlade upp och ner och upp igen. Men hälften av tiden sket jag i studierna, och hälften av tiden orkade jag inte med dem. Jag undrar hur det var då. År 2010. Om jag hade några hypomanier eller symptom på hypomanier då. Allt jag vet är att jag stundtals mådde brutalt dåligt och att det stundtals, efter vad jag kan avgöra från bloggandet, mådde rätt bra. Jag vet inte. Jag vet inte hur mycket av det där som var sunda reaktioner på ett jobbigt liv och vad som var kemiskt. Men det är så intressant att analysera det. Hur som helst är jag glad att jag har utvecklats så mycket sedan 2010. Jag är fortfarande väldigt styrd av mitt känsloliv, men jag är inte längre ett offer för det på samma sätt. Jag är tillräckligt frisk för att veta att jag är sjuk, om ni förstår. Jag vet att det inte är världen det är fel på, utan kemikalierna i min hjärna. Det är väldigt skönt. Inte heller är jag ett offer för min omgivning längre. Jag trycks inte längre ner av mina föräldrar och bor inte kvar på den där enformiga ön. Jag sitter här i mitt eget kök vid mitt eget matbord och med min älskade sovandes i vår säng. Jag har på mig hans tröja, för det är kallt. Jag älskar den här tröjan. Jag hade på mig den den där natten i London. Jag frös eftersom vi just hade brytit oss in i en park och badat i en fontän. Jag var ganska full och hade inga skor. Men en sak jag saknar från 2010 var min förmåga att blogga. Jag var mycket bättre på att blogga då än jag är nu. Jag hade förmågan att blogga om ingenting alls, vilket jag saknar. Och jag hade nån form av random humor jag verkligen inte har heller. Jag skrattar ofta högt när jag läser det. Hade jag inte varit så otroligt ambivalent på den tiden hade jag nog gillat att umgås med mig själv som 16-åring. Jag är fortfarande rätt ambivalent. Kommer nog alltid vara det. En av våra katter ligger på InterCity's dator. Han råkar då och då trycka på någon kapp varpå datorn ger ifrån sig indingerande ljud. Lauren Aquilina spelas i vår lilla kökshögtalare. Jag röker. Det är okej att röka i köket när en har e-cigg. Det luktar inte och förstör ingenting. "Friends, I watched us as we changed." Det var precis vad jag gjorde. Det gick nästan att se, nästan att ta på. Och alla andra såg det, utom han. Någon följde just mig på Twitter. Jag fryser inte längre. Hans tröja har gjort mig varm. Jag mår inte så bra, men det är okej. För innerst inne vet jag att jag inte har något att må dåligt över. Ibland är det jobbigt. Jobbigt att veta att jag mår dåligt helt utan anledning. Jag får nästan skuldkänslor för det. Men det är kemiskt. Det går att medicinera bort. Ibland, när det är som värst, önskar jag att det gick att medicinera bort allt. Alla känslor. Precis allt. Men det vill jag ju inte. Inte egentligen. Jag gillar att känna saker. Jag gillar att kunna ligga intill honom och bara vara. Inte behöva prata. Bara vara nära. Känslan av närhet är både intensiv och fridfull på samma gång. Pan trycker på knappar på datorn igen. InterCity sover fortfarande. InterCity. Så bra namn på honom egentligen. Så bra att jag har börjat kalla honom för IC. Det är mitt smeknamn på honom. För honom är jag Blue. Ibland Lilla blå. Jag älskar verkligen det smeknamnet. Blir lite varm varje gång någon kallar mig det. Nästan alla kallar mig det nuförtiden. Faktum är att jag till och med heter det. Jag har bytt mellannamn till Blue i folkbokföringen. Det var en gammal väns idé från början. På den tiden vi fortfarande var viktiga för varandra. Hon sa att hon skulle döpa sitt barn till Blue i mellannamn efter mig. Det var väldigt vackert. Ibland saknar jag henne. Men det har hänt för mycket sedan dess. Det är konstigt. Bara två år sedan, och det var som ett annat liv. Jag hade vänner då som jag trodde jag skulle vara nära i resten av mitt liv. Nu har vi gått åt olika håll i livet allihop. Flyttat till olika delar av Sverige, byggt upp olika former av tillvaro. Maria Mena sjunger om att cirkeln måste ha ett slut. Hon har väl rätt. Allt tar slut tillslut. Jag antar att det här också kommer att göra det. Med tanke på hur mycket mitt liv förändrats sedan så här års förra året som i sin tur var så annorlunda från året innan. Nästa år kommer förmodligen vara lika annorlunda från nu. Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Kanske kommer det vara bättre. Kanske kommer jag vara ensam och rädd och otrygg igen. Men oavsett hur det blir kommer det vara en erfarenhet som förändrar mig och gör mig starkare. Mitt nyårslöfte det här året är ju trots allt att jag ska ta reda på vem jag är när jag är ensam. Det kanske låter konstigt, men är fullomligt logiskt. Jag har olika sätt att vara med olika personer. Vi har våra gergångar, våra sätt att umgås. Eftersom jag nästan aldrig är ensam är det de här relationerna jag definerar mig med. Men om jag skulle vara ensam, hur skulle jag vara då? Jag måste våga ta reda på det. Våga vara ensam ibland. Vara lugn och trygg med det. Fast jag kommer nog alltid omge mig med människor så gott det går. När jag flyttade hit var jag jätterädd för att jag och InterCity skulle tröttna på varandra. Vi är ju tillsammans hela tiden. Men vi verkar ju bara komma närmare varandra. Åtminstone hitills. Pan sträcker på sig, trycker på fler knappar. Jag undrar hur lång tid det skulle tagit för InterCity att inse att han älskar mig om jag inte flyttat hit. Jag har ingen aning. Någon gång frågade jag D-Moll om hon trodde att han någonsin skulle inse det. Hon sa att nej, förmodligen inte. Han hade så många murar. Men jag kom igenom dem tillsut. Det tog bara två år. Jag är så glad att jag hade tålamod med det. När jag kom hit var planen att jag skulle ta mig tillbaka till Stockholm så snabbt som möjligt. Skulle inte det vara möjligt skulle jag skaffa en egen lägenhet här i stan. Sedan skaffade vi en lägenhet tillsammans. Tills vidare. Nu är planen att vi ska fortsätta leva tillsammans. För hur länge kan ingen veta. För det finns något som är så mycket viktigare än att aldrig säga aldrig. Det är att aldrig säga alltid. En kan aldrig veta hur det kommer bli i framtiden. Aftonbladets iPhone-app talade just om för mig att 2000 ryska soldater har landsatts på Krim. I låten sjunger det om att det kommer slå tillbaka och skada mig igen. Jag hoppas inte det. Fast ont kommer det göra. Ont gör det ganska ofta. Men det är värt det. Men enligt låten kommer jag hamna i helvetet. Det är okej för mig. Jag tycker att himlen verkar vara en väldigt tråkig plats. Då brinner jag hellre. Brand är intensivt och spännande. InterCity's tröja luktar som honom. Jag tror att jag ska gå och lägga mig intill honom igen nu. Kanske se på någon film på min iPad. Sen ska jag sova. I morgon är en ny dag.