Overkills

I skrivande stund har det gått 14 minuter av vecka 36. Vecka 36?! Seriöst?? Då ska det ju komma bebis när som helst. Eller nåt. Jag har faktiskt mått helt okej de senaste dagarna. Det kan bero på att det håller på att vända, men det kan också bero på att jag lyckats få till en dygnsrytm som snarare innebär sömn 00:00-11:00 än 05:00-16:00. Och ja, jag sover 11 timmar per natt om jag har möjlighet just nu. Det är vad jag behöver. Dessutom blir min sömn väldigt fragmenterad, dels av de sömnproblem jag alltid haft, men också av att jag alltid ligger obekvämt, har ont och/eller har en liten bebis som sparkar på mina revben om nätterna. Så mycket av min sömntid går inte alls till sömn utan till tandagnisslan. Men ändå. Och jag mår ju bättre, som sagt! Vi får se hur länge det håller i sig. Det har ju bara gått ett par dagar. I shall not get my hopes up. Men jag njuter i alla fall som fan av det. Tänk om det kunde få vända nu. Tänk om jag kunde få vara glad och stabil nu den sista månaden fram till lillan kommer. Det vore verkligen skönt. Risken är väl att jag drar iväg i hypomani i stället. Någonting säger mig att det inte vore bra. Men vi får väl se hur det blir.

 

Jag var hos barnmorskan i går igen. Varannan vecka känns ofta men det kommer vara så hela resten av graviditeten. Vi ska se om jag kommer ihåg alla värden... Hjärtljuden låg på 157. Lillan har alltid haft ganska hög hjärtfrekvens - 145-160 och oftast över 150. Barnmorskan verkar dock inte så oroad över detta. Mitt blodtryck låg på 100/80. Detta tycker jag är väldigt intressant eftersom jag verkligen inte fattar detta med blodtryck. Har förstått att jag har ganska lågt blodtryck, men om jag jämför med andra vverkar första siffran (100) ligga rätt lågt medan den andra (80) verkar väldigt vanlig. Vad är det en räknar egentligen? Någon som vet och kan upplysa mig? Oh well. Back to the numbers. SF-måttet låg på 134, alltså exakt samma som vid förra mätningen. Senast låg jag ju alltså upp emot den övre kurvan men har nu planat ut lite mot den mellersta. Det är bra tycker jag. Ju närmare medelvärde desto bättre! Då slipper jag drömma mardrömmar om att föda ut en mastodontbebis och så. Jag fick dessutom väldigt mycket beröm för min knappa viktuppgång sen inskrivningen. Barnmorskan sa att jag verkar äta väldigt nyttigt. Det gör jag inte, for your information. Men det är väl bra i alla fall. Något som förvånade mig dock var att lillan ändå inte är fixerad. Jag har ju gått runt och känt ett brutalt tryck neråt och trodde verkligen att hon fixerat sig vid det här laget, men icke. Hon har bara krånglat sig lite längre ner. Men jaja, det kommer väl snart. Efter besöket hos barnmorskan bestämde jag mig för att gå förbi Familjecentralen som också ligger på sjukhuset. Där har de en verksamhet som de kallar för Öppen Förskola dit en kan ta sina barn för att låta dem träffa andra barn och för att själv kunna träffa andra föräldrar. De har bland annat café för föräldrar och barn under 1 år varje månad vilket jag tyckte lät oerhört mysigt. Det var verkligen fin stämning där. Bebisar överallt och jättemysig personal. Jag kommer nog gå dit när lillan kommer. Fast då kommer jag ju bli en sån där som bara umgås med andra mammor. Å andra sidan vore det ju bra om jag lärde känna någon alls i den här stan.

 

I dag har InterCity's systrar varit här. Jag var hundvakt åt yngsta systerns hund medan de handlade, och hon tackade mig med att färga mitt hår. Nu är det inte rött längre utan kolsvart. Det är så svart så jag blir nästan lite rädd. Men det blev bra! Jag trivdes i rött men det är så jobbigt att sköta med solblekning och mörk utväxt, och jag kommer ha så mycket annat när lillan kommer. Därav svart. Men jag är nöjd ändå.

 

Nu ska jag avsluta detta ytterst down to earth och formellt urtråkiga blogginlägg och gå och lägga mig hos InterCity i stället. I morgon ska jag till min nya samtalskontakt. Har jag nämnt atth on är awesome? Jag tror inte det. Men det är hon. Jag har fått en bra samtalskontakt. Yaaay!

Fixering på g alltså. För er som inte är så insatta så innebär det ungefär att lillans huvud håller på att borra sig ner i mitt becken. Det är ungefär lika skönt som det låter. Förutom det är det enda nya som har hänt att jag har börjat dricka hallonbladste. Det ska tydligen vara bra för livmodern och stärka den inför förlossningen. Det ska också göra så att en blöder mindre efteråt. Vi får väl se om det fungerar eller inte. 

Mitt psykiska mående är fortfarande väldigt mycket i botten. Mina dagar känns väldigt meningslösa och allt känns svårt. Jag gråter hela tiden och när jag inte gråter ligger jag i sängen insvept i en mental grå dimma. Senast jag mådde så här jävligt var i april. Mitt mål är att hantera det något bättre än jag gjorde då. Men allt är bara svart och grått och jag vill bara bort. Vissa stunder kan det kännas bättre och jag känner verkligen att jag värdesätter dem. Men för det mesta är det mörkt. Jag hoppas verkligen att det går över snart. Det finns docck saker i mitt liv som inte riktigt fungerar så bra (inte riktigt redo att prata om det här) vilket tydligt bidrar till mitt mående. Så tyvärr är det inte bara kemi i hjärnan och gravidhormoner som spelar in. Hur mycket som beror på vad återstår att se. Men jag tar mig nog ur detta förr eller senare. Det gör jag alltid 

Något av det jobbigaste med att vara jag är att aldrig kunna veta var jag har mig själv. Var mina begränsningar går. Just eftersom de flyttar sig hela tiden. Ibland känns det som att jag kan flytta berg. Ibland känns det inte sosm om jag kan röra mig. Sanningen brukar ligga någonstans däremellan. Dock mycket längre ner än jag skulle önska. Jag kan verkligen inte prestera. Efter att jag brände ut mig i 8:an så har jag inte klarat av speciellt mycket. Jag har liksom aldrig haft medel att hantera det. Dessutom är jag alltid antingen för deprimerad för att prestera eller för uppåt för att bry mig. Under skolgången kunde jag ena veckan ligga och ha panikångest över en uppgift som måste lämnas in men som jag inte klarade av att ta tag i, och andra veckan se samma uppgift som en bagatell som inte var värld min uppmärksamhet. I det första fallet spenderade jag dagen apatisk i sängen i stället. I det andra la jag all min energi på något annat. Något som kändes mer intressant. Men i båda fallen slutade det i en outförd skoluppgift och ett IG. Jag kan verkligen inte. Men jag är så trött på att inte göra någonting. Jag har bestämt mig för att plugga igen till hösten. Detta trots att ingenting egentligen har blivit bättre. Jag intalar mig att det kommer gå bättre nu. Om jag bara bestämmer mig. För så mycket beror på just det. Attityden. Att bestämma sig. Så många dagar känner jag att jag inte ens kan ta mig ur sängen. Men det kan jag. Det är klart jag kan. Och jag gör det också. För jag bestämmer mig. Men kommer det räcka för att klara skolan när jag tidigare misslyckats? Jag vet inte. Men jag vill inte sitta hemma längre. Jag väntar barn nu. Jag vill kunna försörja henne. Jag vill kunna känna att nu, nu börjar livet. Nu jävlar ska jag göra något meningsfullt. Jag tänker inte gå hemma och vänta längre. Det kommerl iksom inte hända något revolutionärt som gör det lättare. Visst, tanken är att jag ska få fungerande mediciner. Men det är ändå bara en knuff i rätt riktning och jag kommer hur som helst inte kunna/vilja ta någonting medan jag är gravid och medan jag ammar. Men ärligt talat vet jagi nte hur långt jag kan ta mig på enbart viljestyrka. Jag vill verkligen bli en riktigt bra mamma och orka allt. Och jag vill plugga i höst. Jag vill ha stimulerande dagar och jag vill träffa nya vänner Men min självdiciplin är inte speciellt bra. Dessutom har jag gått in i väggen förr och jag vet hur det känns. Jag vet hur det är när det tar stopp. Det går inte att kompromissa med det.

 

I det här fallet är min bipolaritet lite som min synnedsättning. Min synnedsättning kan göra att vissa saker som kanske känns llätta och självklara för andra blir svårare för mig. Det kan handla om att orientera mig på okända platser till exempel. Samma med bipolariteten. För någon som inte lider av psykisk ohälsa kan det kännas självklart att gå ur sängen och äta frukost på morgonen. För mig är det så mycket svårare. Men det innebär inte att jag kan låta bli. Att varesig vistas på nya platser eller att gå ur sängen. Jag måste bara bestämma mig, och hitta vägar runt problemet. Jag kan inte bara lägga mig ner och ge upp allting.

 

När det gäller min psykiska hälsa står jag på samma ställe som jag gjorde för ett år sen när jag gick ut gymnasiet med ofullständiga betyg. Med det menar jag att jag varesig mår sämre eller bättre överlag. Men jag skulle ändå vilja påstå att jag har blivit åtminstone lite bättre på att hantera det. Jag vet att när det känns som att jag inte kan andas eller röra mig eller gå ur sängen så är det bara en känsla. Jag kan göra det. Som sagt, så mycket handlar om att bestämma sig. Det och hitta lösningar. Vi får se hur långt jag kommer på det.

Vi var i alla fall hos barnmorskan i dag igen. Täta besök nu fram mot slutet. Ska till och med dit igen på måndag men det är bara för att måendet fortfarande inte är på topp. I dag fick jag fylla i ett papper för att se om jag kan lida av graviditetsdepression. Svaren på det kommer också på måndag. Jag tror dock inte att det är något sådant utan förmodligen "bara" Bipolariteten och en ganska stor stress över livet och hur det kommer att gå med allting. Men vi får väl se vad hon säger på måndag. På måndag ska jag också träffa min nya psykiatrisköterska för första gången. Hoppas hon är bättre än min förra som jag valde bort eftersom han sög. Var var vi? Just det, barnmorskan. När jag fyllt i papperna kollade vi det gamla vanliga. I dag låg lillans hjärtljud på 147 så ingen fara där den här gången. SF-måttet (livmoderns storlek) låg på 34 cm vilket är ganska stort men också det alldeles normalt. Mitt blodtryck var perfekt som vanligt. Har dock lite dåliga blodvärden så det blir till att tugga järntabletter igen.  Urinprovet sparade vi till måndag. 

Jag är som sagt rätt nere fortfarande. För det mesta föredrar jag att ligga i sängen eftersom allt annat känns mer eller mindre meningslöst. Jag oroar mig också för hur jag och InterCity ska fixa att vara föräldrar. Dessutom är jag livrädd för att det här med barn inte ska vara "min grej." Att jag ska bli genuint olycklig och känna att mitt liv är bortkastat. Jag älskar verkligen Lillan redan nu och ångrar verkligen inte att jag behöll henne. Men det är ju omöjligt att veta hur det är att vara förälder förens en är där och jag tycker det är så läskigt. Tänk om det inte är värt allt det jobbiga som alla säger. Fast jo. Det är det säkert. Ärligt talat tror jag att det är deppigheten som får mig att tänka så här. Det kommer gå bra. Det är ju mitt lilla barn. <3

Lillan har varit väldigt lugn i dag. Som om hon känner på sig att mamma är deppig. Hon är en ganska stor tröst när det är jobbigt. Hon och hennes pappa gör det omöjligt för mig att någonsin känna mig ensam. Det är skönt. Så allt är okej ändå. 

I dag gick vi in i vecka 33. Tänk att jag har varit gravid i 33 veckor. Det är helt otroligt. Fram till någon vecka sedan var det helt okej. Men sen bara över natten tröttnade jag på det hela. Det börjar bli tungt och jobbigt och drygt och jag är trött på att inte orka gå långt eller göra något ansträngande. Nu längtar jag bara till December. Inte för att det kommer bli lätt att vara småbarnsförälder, men jag kommer i alla fall få min kropp tillbaka. Mer eller mindre.

 

På tal om min kropp. Jag upptäckte något riktigt jobbigt häromdagen. Något jag var medveten om att det med stor sannolikhet skulle hända men ändå mådde mycket sämre av än jag trodde att jag skulle göra. Jag har fått bristningar. Röda, tydliga strimmor under naveln. Det kändes så oåterkallerligt på något vis. Bristningar bleknar med tiden, liksom andra ärrbildningar. Men de försvinner sällan helt. Flera års självskadebeteende som ung tonåring har dessutom i mitt fall lett till att jag har väldigt lätt att få ärr som läker väldigt dåligt. Jag tänker på att jag i framtiden inte kommer kunna gå på stranden i bikini utan att folk tänker på mig som förälder. Jag är inte bara Blue längre. Jag är en mamma. Det kommer synas, varesig jag har mitt barn med mig eller inte. Det är givetvis inget negativt egentligen. Känns bara slutgiltiggt. Som om min ungdom har försvunnit och aldrig kommer tillbaka. Det är förstås inte sant. Jag är bara 20 år och jag kommer ha många möjligheter att leva därefter, även om jag har barn. Och jag ska inte ta ut något i förväg. Chansen finns ju att de försvinner och inte syns alls. Vi får helt enkelt se. Men just nu känner jag mig ganska osexig. Antar att jag vänjer mig dock. InterCity hävdar att han fortfarande tycker jag är sexig, så det är ju bra i alla fall.

 

En annan jobbig sak som först nu blivit ett problem är att mina bröst har börjat läcka ordentligt med bröstmjölk. Jag sover alltid naken och trivs med det. Det är mysigt och känns dessutom mest hygieniskt. Men gör jag det nu blir det fläckar på lakanet efter mjölken. Som tur är har jag en jätteskön stretch-bh som jag använder på nätterna och som stoppar det. Just nu räcker det nämligen med att jag har lite tryck mot brösten för att de ska låta bli att läcka. Sen får jag väl börja med amningsinlägg. Men hoppas slippa det fram till förlossningen i alla fall. Sen lär ju läckandet bli betydligt mer påtagligt.

 

Mitt mående är lite sådär just nu. De senaste veckorna har jag känt mig ganska nere. Det var väl väntat efter en ganska lång periods stabilt mående. Jag fokuserar mest på att hålla mig över ytan. Jag har inte möjlighet att tappa allt just nu. Bortsett från vissa kolsvarta stunder så går det ganska bra. Jag funktionerar hyfsat bra. Hoppas jag kan hålla det på den här nivån. På måndag ska jag träffa en psykiatrisjuksköterska på Vuxenpsykiatrin. Känns bra att de äntligen följer upp mig. Det börjar verkligen behövas. Jag planerar ju att plugga nästa höst och då vill jag ha allt klart. Åtminstone en plan för hur jag ska medicineras och så. Kommer kanske inte ta några mediciner innan dess eftersom jag planerar att amma. Ska försöka amma även nästa höst på deltid och låta InterCity komplettera med utpumpad mjölk och mjölkersättning när jag är i skolan. Men vi får se hur det går för mig utan mediciner och hur amningen funkar. Ta det lite som det kommer helt enkelt. Men jag kommer förmodligen inte klara att plugga heltid och då vill jag ha hjälp från psykvården så att jag kan få fulla studiemedel ändå. Dessutom behöver jag verkligen regelbunden uppföljning av läkare samt en samtalskontakt. Jag har dessutom blivit mer eller mindre lovad en KBT-behandling och jag tror att det skulle vara bra för mig.

 

Torsdag i dag då. På söndag ska vi tydligen till Stockholm. Lite spontant sådär men både jag och InterCity har ett möte som båda två har missat totalt. Men det ska nog gå bra. En deppig sak dock är att vårt favorithotell (Best Western i Farsta) har lagts ned. Vi är jätteledsna eftersom det var vårt stammisställe där vi alltid bodde när vi var i Stockholm. Det var också dit jag åkte varje gång InterCity var i Stockholm 2012-2013. Vi har så sjukt många minnen därifrån. Men vi ska bo på Scandic Victoria Tower i Kista i stället. Bodde där en gång tidigare och de är väldigt trevliga. Så vi överlever nog.

1: Halsbränna och sura uppstötningar. Inget jag haft problem med innan graviditeten men nu lider av flera nätter i veckan. Mjölk kan hjälpa tillfälligt. Annars är ett hett tips nån tesked bakpulver i ett glas vatten.

2: Mardrömmar. Sen jag blev gravid har jag drömt en jäkla massa sjuka saker. Allt från att jag födde två bebisar som visade sig vara binnikemaskar till att jag är med i krig. Oftast är drömmarna ganska psycho. Tydligen vanligt under graviditet och ett tecken på att Jah oroar mig mycket. Jaha.

3: Sexdrömmar. Flera gånger i månaden vaknar jag av att ha drömt något mysigt och fått orgasm i sömnen. Detta fenomen är rätt trevligt men leder oftast till livmoderssammandragningar vilket är mindre trevligt. Det är konstigt för jag får inte alls lika mycket sammandragningar vid orgasm under IRL-sex, så att säga.

4: Obekvämt. Eftersom magen blivit så stor ligger jag aldrig skönt och för att kunna sova alls måste jag ha en kudde fastklämd mellan benen. Jag måste också ha Berta (en vetekudde. Hon heter så) instoppad under magen. Detta är alltså när jag ligger på sidan. På rygg kan jag inte ligga utan att må illa. 

5: Lillan. Hon har börjat ha åsikter om att jag ligger på sidan. Tydligen är det inte trevligt nu när det börjar bli trångt att nån vägg trycks in. Hon svarar med att bestämt peta/sparka/knytnäva/vad hon nu gör mig i sidan. Vänder jag på mig till andra sidan gör hon samma sak där. Rygg går ju som sagt inte och mage är uteslutet. Så jag får väl stå och sova de två sista månaderna. 

6: Lillans hicka. I början var det mysigt. Nu är det irriterande. 

7: Sammandragningar. De gör inte ont men hela magen blir stenhård och det spänner i skinnet. Obehagligt. 

8: Kissnödighet. Jag behövde aldrig gå upp och kissa på nätterna tidigare. Nu gör jag det oftast nån gång fram mot morgonen. Kunde ju helt klart varit värre men jag har svårt att somna om sen.

9: Ont i kroppen. Jag har som träningsvärk främst i bäckenet och i benen. Vet inte varför men det gör svinont så fort jag ska vända på mig. 

10: Att lägga mig själv. Eftersom graviditeten leder till trötthet lägger jag mig nästan alltid innan InterCity.  jag må vara en tragisk typ men jag har jättesvårt att somna själv. Dessutom är InterCity sämst på att vara diskret när han ska komma och lägga sig. Han lyckas alltid sparka på någon möbel på väg till sängen. Om jag lyckats somna kommer jag snart vara vaken igen.

Så. Det var skönt att gnälla lite. Kände att jag behövde det. Börjar verkligen tröttna på att vara gravid och längta till December. Kom nu lilla barn. <3

När detta var utrett mätte vi storleken på livmodern. Det finns tre kurvor att gå efter i detta ändamål. En mellan-kurva, en övre och en undre. Allt på eller mellan dessa linjer anses vara normalt. Det kan vara en fingervisning om hur stor bebisen är, men det kan också påverkas av t.ex mängden fostervatten. Så det enda det egentligen säger är om själva magen anses som normalstor. Jag har hela tiden legat någonstans mellan den mellersta och den övre kurvan, och i dag hade jag planat ut lite och ligger nöärmare den mellersta än tidigare. Det känns skönt. Med dessa fina mått är det osannolikt att jag får en väldigt stor bebis vilket ju kan bli skönt när jag ska klämma ut henne. Har varit lite nojjig över detta eftersom ingen av mig och InterCity är kortare än typ 1,75. Men vi får se.

Barnmorskan kände dessutom efter hur lillan ligger. Tydligen har hon lagt sig med huvudet nedåt vilket känns bra. Om barnet ligger med huvudet uppåt går det nämligen inte att förlösa på vanlig väg. Men det är ju ett tag kvar och hon kan fortfarande vända på sig, eftersom hon än inte är fixerad. Men för min skull får hon gärna lugga kvar så här. När barnmorskan kände på huvudet  (vilket hon för övrigt gjorde genom att klämma på magen. Häftigt att det går att känna så) så vaknade lillan och blev typ arg. Hon började i alla fall sparka ledigt mycket. När vi skulle lyssna på hennes hjärtljud låg de på 160 slag/minut. Allt mellan 120-160 är normalt, men det var ju ändå i högsta laget. Hennes hjärtslag brukar ligga runt 150. Jag blev lite orolig eftersom så hög hjärtfrekvens under lång tid kan innebära att barnet lider av stress. Men när vi kollade igen en stund senare låg de på 152. Barnmorskan förklarade att det kan bli så när barnet rör på sig, så det var nog därför. Jag fick lämna urinprov och blodprov också. Förstnämnda såg bra ut. Svaren på blodproven brukar dröja några dagar. Jag fick väga mig också, ocg det visade sig att jag inte gått upp något i vikt sen senaste kontrollen trots att jag är i en stor tillväxtperiod just nu. Det är jag också ganska nöjd med. Så det verkar gå bra det här.