Overkills

Vi var i alla fall hos barnmorskan i dag igen. Täta besök nu fram mot slutet. Ska till och med dit igen på måndag men det är bara för att måendet fortfarande inte är på topp. I dag fick jag fylla i ett papper för att se om jag kan lida av graviditetsdepression. Svaren på det kommer också på måndag. Jag tror dock inte att det är något sådant utan förmodligen "bara" Bipolariteten och en ganska stor stress över livet och hur det kommer att gå med allting. Men vi får väl se vad hon säger på måndag. På måndag ska jag också träffa min nya psykiatrisköterska för första gången. Hoppas hon är bättre än min förra som jag valde bort eftersom han sög. Var var vi? Just det, barnmorskan. När jag fyllt i papperna kollade vi det gamla vanliga. I dag låg lillans hjärtljud på 147 så ingen fara där den här gången. SF-måttet (livmoderns storlek) låg på 34 cm vilket är ganska stort men också det alldeles normalt. Mitt blodtryck var perfekt som vanligt. Har dock lite dåliga blodvärden så det blir till att tugga järntabletter igen.  Urinprovet sparade vi till måndag. 

Jag är som sagt rätt nere fortfarande. För det mesta föredrar jag att ligga i sängen eftersom allt annat känns mer eller mindre meningslöst. Jag oroar mig också för hur jag och InterCity ska fixa att vara föräldrar. Dessutom är jag livrädd för att det här med barn inte ska vara "min grej." Att jag ska bli genuint olycklig och känna att mitt liv är bortkastat. Jag älskar verkligen Lillan redan nu och ångrar verkligen inte att jag behöll henne. Men det är ju omöjligt att veta hur det är att vara förälder förens en är där och jag tycker det är så läskigt. Tänk om det inte är värt allt det jobbiga som alla säger. Fast jo. Det är det säkert. Ärligt talat tror jag att det är deppigheten som får mig att tänka så här. Det kommer gå bra. Det är ju mitt lilla barn. <3