Overkills

Något av det jobbigaste med att vara jag är att aldrig kunna veta var jag har mig själv. Var mina begränsningar går. Just eftersom de flyttar sig hela tiden. Ibland känns det som att jag kan flytta berg. Ibland känns det inte sosm om jag kan röra mig. Sanningen brukar ligga någonstans däremellan. Dock mycket längre ner än jag skulle önska. Jag kan verkligen inte prestera. Efter att jag brände ut mig i 8:an så har jag inte klarat av speciellt mycket. Jag har liksom aldrig haft medel att hantera det. Dessutom är jag alltid antingen för deprimerad för att prestera eller för uppåt för att bry mig. Under skolgången kunde jag ena veckan ligga och ha panikångest över en uppgift som måste lämnas in men som jag inte klarade av att ta tag i, och andra veckan se samma uppgift som en bagatell som inte var värld min uppmärksamhet. I det första fallet spenderade jag dagen apatisk i sängen i stället. I det andra la jag all min energi på något annat. Något som kändes mer intressant. Men i båda fallen slutade det i en outförd skoluppgift och ett IG. Jag kan verkligen inte. Men jag är så trött på att inte göra någonting. Jag har bestämt mig för att plugga igen till hösten. Detta trots att ingenting egentligen har blivit bättre. Jag intalar mig att det kommer gå bättre nu. Om jag bara bestämmer mig. För så mycket beror på just det. Attityden. Att bestämma sig. Så många dagar känner jag att jag inte ens kan ta mig ur sängen. Men det kan jag. Det är klart jag kan. Och jag gör det också. För jag bestämmer mig. Men kommer det räcka för att klara skolan när jag tidigare misslyckats? Jag vet inte. Men jag vill inte sitta hemma längre. Jag väntar barn nu. Jag vill kunna försörja henne. Jag vill kunna känna att nu, nu börjar livet. Nu jävlar ska jag göra något meningsfullt. Jag tänker inte gå hemma och vänta längre. Det kommerl iksom inte hända något revolutionärt som gör det lättare. Visst, tanken är att jag ska få fungerande mediciner. Men det är ändå bara en knuff i rätt riktning och jag kommer hur som helst inte kunna/vilja ta någonting medan jag är gravid och medan jag ammar. Men ärligt talat vet jagi nte hur långt jag kan ta mig på enbart viljestyrka. Jag vill verkligen bli en riktigt bra mamma och orka allt. Och jag vill plugga i höst. Jag vill ha stimulerande dagar och jag vill träffa nya vänner Men min självdiciplin är inte speciellt bra. Dessutom har jag gått in i väggen förr och jag vet hur det känns. Jag vet hur det är när det tar stopp. Det går inte att kompromissa med det.

 

I det här fallet är min bipolaritet lite som min synnedsättning. Min synnedsättning kan göra att vissa saker som kanske känns llätta och självklara för andra blir svårare för mig. Det kan handla om att orientera mig på okända platser till exempel. Samma med bipolariteten. För någon som inte lider av psykisk ohälsa kan det kännas självklart att gå ur sängen och äta frukost på morgonen. För mig är det så mycket svårare. Men det innebär inte att jag kan låta bli. Att varesig vistas på nya platser eller att gå ur sängen. Jag måste bara bestämma mig, och hitta vägar runt problemet. Jag kan inte bara lägga mig ner och ge upp allting.

 

När det gäller min psykiska hälsa står jag på samma ställe som jag gjorde för ett år sen när jag gick ut gymnasiet med ofullständiga betyg. Med det menar jag att jag varesig mår sämre eller bättre överlag. Men jag skulle ändå vilja påstå att jag har blivit åtminstone lite bättre på att hantera det. Jag vet att när det känns som att jag inte kan andas eller röra mig eller gå ur sängen så är det bara en känsla. Jag kan göra det. Som sagt, så mycket handlar om att bestämma sig. Det och hitta lösningar. Vi får se hur långt jag kommer på det.