Overkills

Alltså...hej?

Jag är medveten om att jag har försummat den här bloggen big time de senaste månaderna. Det har hänt förr. Det händer för mycket och jag bloggar för lite. Detta leder till att jag har så mycket att berätta om att jag varken vet ut eller in. Vilket leder till att jag inte bloggar alls. Och InterCity vägrar låta mig vara ifred. Någon slå honom. Nu gick han. Oh well. Nu kör vi.

 

Sen jag bloggade sist har Lee blivit superstor. Hon har också blivit väldigt glad. För det mesta i alla fall. I dag har hon skrattat åt mig så fort hon sett mig. Oklart varför. Jag har också oererat bort en hjärntumör. Som en gör sådär ibland liksom typ. Det gick typ bra (har tappat luktsinnet och känseln i halva skalpen men vafan, jag lever! Eller nåt) och det var var en ganska spännande historia. Att sövas, i alla fall. Det är spännande. Jag visste att jag skulle somna väldigt fort och att det skulle kännas som att jag inte sovit mer än nån sekund. Vad jag inte var beredd på var att jag inte märkte alls när jag somnade. Jag minns att jag sa till InterCity att han var snygg i doktorkläder (han fick vara med när jag skulle sövas - eftersom jag tjatade - och var följaktligen tvungen att ha skyddskläder) och sen var jag helt plötsligt på uppvaket. Det var som ett scenskifte i en film. Som att knäppa med fingrarna. Min första reaktin var "Va? Är det klart? Har jag sovit?" Men sen var jag ganska borta på morfin också. Morfin var bra, för när jag fick det intravenöst med jämna mellanrum blev jag inte uttråkad av att bara ligga där. Det var först några dagar senare när de plockade morfinet som tristessen slog in. Några dagar efter operationen flyttades jag till Skövde och deras Strokeavdelning (neurologen hade sommarstängt okej) och där låg jag med alla gamlingar några dagar till innan jag äntligen fick åka hem. Eller alltså, jag låg inte med gamlingarna. Men ni fattar. InterCity och Lee kom och hälsade på varje dag, men det var ändå trist. Nu är väl det mesta tillbaka till det normala I guess. Jag har, såvitt jag kan avgöra, alla mina hjärnceller intakta. Så jag är rätt nöjd ändå. 

 

Livet överlag då. Hur är det? Jag har tänkt på en sak. En sak som främst slår mig när jag läser gamla inlägg här. Jag har aldrig balkongkänslan längre. Jag vet inte om jag någonsin försökt beskriva den här. Har jag det är chansen att jag lyckades förklara så någon förstod minimal. Det är bara D-moll som fattar det där. Men kortfattat kan jag väl beskriva det som en sorts melankoli. Den där nästan fina sorgsenheten. Ni fattar säkert inte. Men hela 2012 var full av den. Och nu är den typ borta. Jag sörger det ibland. Hur en nu kan sörga att en nte är ledsen. Jag vet inte vad det innebär att den är borta. Kanske mår jag bättre. Förmodligen har jag bara blivit vuxen. Förmodligen kommer den gå över i altankänsla. Men jag vill inte det. Jag måste lyssna på mer musik. Det kanske hjälper. För övrigt suger det at jag nästan aldrig aktivt lyssnar på musik och sjunger längre. Det är en viktig del i mitt liv. Och jag måste ju lära Lee att sjunga ju! 

 

Nu ska jag avsluta denna korta skildring av vad som har hänt samt min något kryptiska tankegång om balkongkänslor  Bara en sak till. Tommy, om du fortfarande är patetisk nog att stalka mig och min blogg: du fick som du ville med cancern. Tyvärr dog jag inte. Synd va? Bespara mig dina kommentarer. Då kan vi ju i alla fall låtsas att du gått vidare med ditt liv. 

Förresten! Jag glömde en detalj. En detalj som jag vill föreviga här eftersom jag inte vill glömma hur fin den var. Över min 21årsdag åkte jag och InterCity på kryssning. Det var mitt livs första och den var så oerhört mysig. Jag sjöng Håkan i karaokebaren med en Random tjej, jag och InterCity söp  och sjöng schlager och hånglade och jag kände mig som 18 igen. Det var fantastiskt. Så. Nu ska jag sova. 

Hej där blogg.

Jag behöver säkert inte förklara varför jag inte bloggat på åratal. Jag nämnde kanske att Lee var ganska skrikig på BB men att det lugnat sig när vi kom hem. Det var ytterst tillfälligt. Skrikandet kom tillbaka och vi har lyckats lista ut att det är magen som är problemet. Vi har alltså den oerhörda turen att ha blivit tilldelade en dotter med kolik. I början var det extremt jobbigt för mig. Jag kunde verkligen inte hantera när hon gallskrek. Men i takt med att jag har lärt känna henne ordentligt och därmed lärt mig vad som tröstar henne har det blivit lättare att hantera. Det känns inte så outhärdligt när en faktiskt kan göra något åt det och inte blir så maktlös. En sak som grämer mig väldigt mycket är dock att jag slutat amma. En barnmorska sa nämligen att jag skulle testa att gå över till ersättning eftersom hennes skrikande kunde bero på att min mjölk inte innehöll tillräckligt med näring eller nåt. Jag testade men det fungerade inte och vid det laget hade min mjölk sinat. Jag har försökt lite halvhjärtat att få igång det igen men för det skulle jag behöva amma en gång i timmen eller så och jag fixar verkligen inte att göra det. Så vi flaskmatar henne nu. Jag saknar amningen något oerhört och har ofta ångest över det. Men jag försöker få min närhet med Lee på andra sätt. Försöker finna lite tröst i att jag kanske en vacker dag kan få ett barn till som jag kan få amma. Jag var inte alls inne på merä n ett barn förut men har ångrat mig big time. Det får dock i så fall bli om några år. Jag lär få övertala InterCity dessutom. Han verkar inte superpepp.

 

Förutom skrikandet, avsaknaden av amningen och en hel del trötthet och en käsna av att aldrig ha tid över till mig själv så känns allt väldigt bra. Lee växer så det knakar och om den här kärleken till hennei nte slutar växa snart så kommer jag nog att explodera. Seriöst, hur mycket går det att älska= Jag har undrat det tidigare men då till kärlekspartners och inte barn. Den här kärleken är annorlunda, mycket jobbigare. Jag orkar verkligen inte med att jag har blivit så överbeskyddande. Det kan räcka med att hon har lite kalla händer för att det ska göra riktigt jävla ont i mig ibland. Tänk då bara när det händer något som gör henne illa på riktigt. Jag kommer avlida. Men jag ska väl inte klaga antar jag. Eftersom jag och min egen mamma inte knöt an till varandra och inte har någon kontakt var jag orolig för min och Lee's anknytning. Det är jag då i alla fall inte längre.

 

Vad har hänt sen sist då? Lee har fått sina ögon opererade. Det visade sig nämligen att hon ärvt InterCity's grå starr. Det gör mig dock inget, för hon har inte ärvt min cancer. Hon har goda förutsättningar att få väldigt god syn. Vi har dessutom bokat in en kryssning bara jag och InterCity över min födelsedag. Det är verkligen välbehövligt. Jag ska försöka att inte sakna Lee för mycket som ska vara hos sin farmor. Nämnda farmor har för övrigt överträffat sig själv i engagemang för sitt barnbarn. Hon skulle säkert vara här varje dag om hon kunde och fick. Nu är det varje helg. Annars försöker vi mest komma till rätta och vänja oss vid omställningen. Det är jobbigt men jag tycker att det blir bättre och bättre. På fredag ska vi åka till Stockholm. Jag längtar efter att få visa upp min fina bebis.

 

Nu ska jag avsluta här så jagh inner ta en dusch också. InterCity och Lee är hos InterCityäs pappa och eftersom alla ärenden är uträttade och lägenheten städat passar jag på att rå om mig själv lite. Men snart kommer de nog hem igen. Så jag får avsluta detta 2015 års första inlägg.

Jag bloggade senast kl halv 2 på morgonen den 14/12. När jag var klar med det tog jag en dusch precis som jag skrev att jag skulle, och sedan la jag mig. Klockan 4 ungefär började värkarna göra lite ont. Jag hann ha ungefär två stycken såna innan vattnet gick. Eller det trodde åtminstone jag. Det skulle visa sig att det var den såkallade slemmproppen. Jag ringde in till förlossningen och de bad mig komma in kl 11 om det inte blev för outhärdigt med värkarna tills dess. Jag låg i sängen en stund och det blev bara värre och värre. Inte lång tid senare var jag tvungen att andas mig igenom smärtan. Värkar under latensfas (öppningsfas) är en fruktansvärd företeelse. En kan inte göra något åt eller med smärtan, bara ligga där och lida. Efter en stund förflyttade jag och InterCity oss till vardagsrummet för att se film. Vi hade planerat för latensfasen med massor av godis och barnfilmer. Vi såg dock bara en barnfilm och jag åt inte alls särskilt mycket godis. Hade väl inte riktigt ätnkt på att det inte skulle vara någon mysfas direkt. Vid halv 8-tiden började jag känna att värkarna började bli outhärdliga. Jag bestämde mig för att ringa tillbaka till förlossningen vid 8 och se om jag kunde komma in tidigare. Men när jag la mig med en varm vetekudde i sängen kändes det lite bättre, och jag lyckades uthärda till 10 då vår taxi kom. Under taxiresan och första undersökningen på förlossningen hade värkarna avtagit lite, och jag var orolig för att behöva åka hem igen. De tilltog dock igen medan vi väntade på besked och jag fick veta att jag var öppen 5 cm och definitivt inte skulle behöva åka hem. Jag var väldigt stolt över mig själv som hade lyckats klara så mycket hemma på egen hand. Vi fick ett rum på förlossningen och jag fick lustgas. Lustgas, för er som undrar, är en mycket trevlig uppfinning. Jag hade lite svårt med tidsuppfattningen under förlossningen, men jag tror att den höll mig fullt nöjd och glad i ett par timmar i alla fall. Jag sa glatt mellan värkarna att det här med att föda barn var ju riktigt roligt. Efter ett tag blev dock värkarna så starka att lustgasen inte räckte för att jag inte skulle kasta mig från sida till sida av smärta. Nu bad jag om Epirudral (ryggmärgsbedövning.) Det dröjde dock ett bra tag innan de kom in och satte den, eftersom läkaren var upptagen på annat håll. När han väl kom mådde jag så dåligt av smärtan att jag mest låg och bankade på InterCity av maktlöshet. När Epiduralen började värka bara försvann smärtan. Jag kan inte beskriva hur fantastiskt det var. Det enda jag kände nu var ett tryck nedåt som var fullt hanterbart. Jag bara låg där, oklart hur länge, och njöt. Frånvaron av smärta var så befriande att jag blev alldeles lycklig. Sakta men säkert blev trycket nedåt starkare med varje värk och efter ett tag föreslog barnmorskan att jag skulle prova att krysta. Det var startskottet till 50 minuters intensivt arbete. Att krysta ut en bebis var givetvis oerhört smärtsamt, det är inget som Epiduralen skyddar mot. Men jag tyckte ändå att den här delen var mycket bättre än öppningsfasen. Jag kunde nämligen göra något produktivt med smärtan, och det hjälpte något oerhört. Det gjorde ont, var oerhört ansträngande och jag blev väldigt frustrerad över att detk ändes som att det tog så lång tid och inte hände något, men det var framförallt jättehäftigt. Känslan när hon gled ut var kanske 40% outhärdlig smärta och 60% coolt som fan. Dessutom föddes hon med segerhuva, vilket barnmorskorna ojade sig något extremt över. Ska vara väldigt ovanligt tydligen. InterCity fick klippa navelsträngen och sedan fick jag upp henne på bröstet. I det här skedet var jag mest förundrad över att det var en riktig bebis och att hon var min. Hon föddes med oerhört mycket mörkt hår, hela 55cm lång och 4205g. Nu var det dags att krysta ut moderkakan, vilket i sig inte var så farligt. Det jobbiga var efter när de tryckte en massa på magen för att få ut eventuella rester. Det gjorde ont. Vid det här laget var jag ganska trött. Jag hade ju inte hunnit sova något under natten och hade inte heller ätit ordentligt kvällen innan. De sista dagarna innan förlossningen innebar en extrem avsaknad av aptit från min sida. Jag fick ta en dusch, och när jag skulle gå ur den kände jag att jag höll på att svimma. Jag placerades på en sjukhussäng och blev ivägskjutsad till BB på den. InterCity kom efter med bebis i en liten bebissäng på hjul. Sedan vfick jag äntligen sova. Personalen var snälla och tog bebis under den natten så vi fick vila ut ordentligt.

 

Tiden på BB var överlag väldigt mysig. Det var skönt att ha en knapp bredvid sängen som en barak unde trycka på om en behövde hjälp med något. Personalen var väldigt trevliga också. Jag hade dock en mental breakdown under den legendariska dag 3. Varför alla bryter ihop under just denna dag et jag inte. Men jag trodde faktiskt jag skulle bryta ihop oftare än så så här i början. Det finns tunder då jag blir brutalstressad och bebis bara skriker, men jag har ändå lyckats hålla ihop. InterCity har varit helt fantastisk och avlastat mig när jagi nte har orkat. Hans tålamod är mycket bättre än mitt.

 

Nu har vi i alla fall fått komma hem sen ett par dagar tillbaka och allt här hemma går jättebra. Bebis (hon ska förresten heta Lee) är av någon anledning mycket lugnare här hemma än på BB. Inte alls lika mycket skrik och de två senaste nätterna har hon bara sovit med undantag för mat var 3-4 timme. Amningen går riktigt bra. Hon suger jättefint och vi har inte behöt komplettera med någon ersättning sen vi kom hem från BB.

 

Stundtals är det oerhört jobbigt att vara förälder till en nyfödd, men överlag känns det faktiskt bra. Jag kan inte säga att jag slogs av någon brutal kärleksvåg när hon kom upp på bröstet, men jag har å andra sidan alltid känt att det där verkar överdrivet. Jagh ar mer byggt upp ett band lite succesivt under den senaste veckan. Jag har nojat lite överh ur det ska gå med anknytning och så innan men jag tror faktiskt att det kommer gå bra. Trots att hon inte gör mycket annat än att äta, skrika, bajsa och sova så älskar jag min lilla Lee. Dessutom älskar jag InterCity om möjligt ännu mer än jag någonsin gjort tidigare. Vet inte om det ärh ormonerna eller vad det beror på, men han är helt enkelt fantastisk. Jag har världens finaste familj. <3

De gör ingenting åt lättare revbensfrakturer så jag kommer få vänta ut skiten. Men det brukar kännas lite bättre efter Någon vecka säger dem, även om det kan ta månader att läka. Och InterCity passade just helt oombedd upp på mig med både Cola och Ohboy. Så jag klarar mig. 

Jag är inte alls lika säker på att jag kommer gå över tiden längre. Hela dagen i dag har jag känt ett extremt tryck nedåt. Som om något ska ramla ut när som helst. Jag vet inte, men det känns helt enkelt annorlunda. Men det är nog åtminstone mågra dagar kvar. Dessutom kan jag ha helt fel. I morgon får det i alla fall inte komma någon bebis för då ska jag äntligen träffa en ögonläkare angående mitt stackars ömma och ljuskänsliga öga. På fredag har jag ett möte inbokat, men sen är min kalender helt tom fram tills beräknat datum. Då ska jag bara sova precis så mycket som jag känner för och samla alla krafter jag har. Det var sista dagen på dagvården i dag. Jag har inte bloggat så mycket om den men den var faktiskt riktigt trevlig. Nu gäller det bara att försöka göra ca ingenting utan att bli galen av det. Har verkligen trivts med den senaste månadens uppbokade kalender. Men det ska nog gå bra. Hoppas jag. Min kropp strejkar och behöver vila. Jag har ont exakt överallt. Dock mår jag väldigt bra psykiskt. Nu ska jag sova. God natt!

Jag tror att min förkylning håller på att ge sig. Halsontet har släppt och nästäppan har gått över i rinnsnuva. Så jag hinner nog bli frisk innan lillan kommer. Fast vem vet, det kan ju sätta igång i natt.

2. Jag har ont i mitt öga. Hela tiden. Vet inte varför men ögondroppar hjälper inte. Är dessutom brutalt ljuskänslig. Har varit så i veckor men det har eskalerat. Aldrig varit med om liknande. Kan bero på förkylningen. Kan också bero på graviditeten. Samtliga av mina slemhinnor (speciellt mitt tandkött) är lite upprörda just nu.

3. Jag är för höggravid för att göra något alls. Jag orkar inte städa, knappt duscha eller resa mig upp från sittande eller liggande. Allt är krävande. Jag orkar inte!

4. Lillan misshandlar fortfarande min insida. Hon är för stark för sitt eget bästa. Jag drömde i natt att hon sparkade sönder mina revben. Det sög 

5. Jag känner ingenting. Ingenting alls. Inte en enda liten värk. Det känns som om det är månader kvar. 

1. Vi har bakat lussekatter och pepparkakor. De blev jättebra och vi har nu julfika enda till julafton. 

2. Rent psykiskt så mår jag fint

3. På tisdag ska vi till barnmorskan igen.  Då ska jag kanske få hinnsvepning. Det innebär att en retar hinnorna så att förlossningen kanske sätter igång. Kanske händer ingenting. Kanske leder det till bebis inom 48 timmar. 

4. InterCity. Han är bäst! <3

5. Det är bara 10 dagar kvar till beräknad förlossning! 

I morgon ska jag göra något jag verkligen inte brukar, nämligen baka. Närmare bestämt julbaka. Pepparkakor och lussekatter ska det bli. Knäcken har jag överlåtit till mer kompetenta händer i form av InterCity's syster. Jag vet att det egentligen är för tidigt för julbak, men jag misstänker att jag inte kommer ha tid senare. Det blir till att lägga undan och frysa in till lämpligare datum. Har ingen aning om varför jag fått för mig att göra detta, men det är nog ett desperat försök att inte låta julen försvinna i allt som är nytt. Det är trots allt första gången jag firar jul med någon annan familj än min egen. Eller ja, InterCity och lillan är ju min familj nu. <3 Och vi ska fira med min familj på Gotland nästa år. Så det blir nog bra detta. 

I dag är jag hemma från dagvården eftersom jag har migrän, igen. Är också väldigt förkyld, men sånt går ju att leva med. Jag har spenderat dagen i sängen och på soffan och har bara ätit choklad och druckit julmust på hela dagen. Låter kanske rätt mysigt men känns lite dekadent. Har känt mig allmänt miserabel hela dagen. De senaste dagarna har, av flera anledningar, känts mycket lättare och bättre än på länge. Har dock en känsla av att det vänder nu. För inget kan ju någonsin få gå bra annat än tillfälligt. Mej, jag är inte alls bitter. Jaja, jag har min lilla sadist till bebis i alla fall. Jag älskar henne. 

Jag inleder vecka 38 med migrän, vilket känns lagom trevligt. Men alltså hörni, det är bara 20 dagar kvar tills beräknat datum. Och vad sjukare är - jag räknas rent formellt som fullgången och kan i praktiken föda exakt när som helst från och med nu. Jag kan dock lika gärna föda 2 veckor efter beräknat datum, men ändå. Går en längre så blir det igångsättning. Men ändå så sjukt. Det kommer en bebis när som helst!

 

I dag var jag hos tandläkaren. I Västra Götaland har en tydligen fri tandvård till 24 i stället för 19. Nice, tycker jag. Detta gick bra förutom att jag verkligen inte kan ligga plant på rygg. Det gick under själva kollen men sen skulle tandläkaren snacka en massa med mig och till slut var jag tvungen att avbryta honom och påpeka att om han inte hissade upp mig snart så skulle jag svimma eftersom jag inte kunde andas. Då var han vänlig nog att släppa upp mig. Men jag har i alla fall fortfarande inga hål och har inte haft ett enda i hela mitt liv so far. Så jag känner mig stolt.

 

I dag var vi också hos barnmorskan igen. Det känns längesen, men det var det inte. Mitt blodtryck låg bra och lillans huvud är fortfarande inte fixerat i bäckengången. Däremot har hon tydligen sjunkit längre ner, så det börjar närma sig. I migg stilla sinne undrar jag hur ont det kommer göra i bäckenet när hon faktiskt fixerar sig med tanke på att det redan gör ganska ont då och då. Men det är väl bara vad en kan vänta sig när någon gnuggar huvudet mot ens bäcken. Jag trodde hjärtljuden skulle ligga lika högt som vanligt eftersom lillan alltid blir så arg när barnmorskan känner hur hon ligger, men de låg bara på 140 i dag, vilket är bra. Varierande hjärtrytm är tydligen jättebra och hon sa också att lillan verkar ha ett starkt hjärta. Stolt, blev jag. Känner mig så cool som lyckats producera något så bra, jag som aldrig brukar producera speciellt coola saker. Urinprovet såg bra ut och jag har bara gått upp 1 kg de senaste två veckorna vilket också det är jättebra. Jag fattar inte hur jag lyckas och tycker egentligen inte att vikten är så viktig men är ändå rätt nöjd. SF-måttet (livmoderns storlek) låg på 136 så jag följer min kurva och normen fint där också.

 

Ber om ursäkt för ännu ett inlägg med en massa tråkiga siffror som ni inte bryr er om. Men jag vill verkligen ha det här dokumenterat någonstans, så det är mest för min skull. Nu ska jag äta InterCity's fantastiska mat och titta på TV. Hej då!

Onsdag och torsdag den här veckan har spenderats i Skövde. Min oerhört driftiga samtalskontakt har nämligen kommit fram till att jag skulle må bättre av att göra något på dagarna nu den sista månaden. Så jag har varit på så kallad "psykiatrisk dagvård." Detta var trevligt, för jag fick träffa människor. För att vara någon med social fobi är jag väldigt förtjust i att träffa människor känner jag. Jag klickade direkt med en tjej som var mitt uppe i en kraftig hypomani. Nackdelen var dock att vi triggade varandra, och personalen verkade inte överdrivet nöjda med detta. De vill inte ha oss i samma grupp. Sorg. Jag gillade verkligen den människan. 

Med graviditeten händer inget nytt. Är så oerhört trött på detta nu. Ironiskt nog kommer jag väl förmodligen sakna magen sen, men just nu vill jag bara ha ut lillan. Nu ska jag sova för att sedan bli väckt av InterCity när han kommer hem. Han är fortfarande lika dålig på att vara diskret när han lägger sig. Förresten, jag har köpt en amningsfotölj. Den är av skinn, jätteskön och knarrar lite som såna fotöljer bör. Jag har dessutom bäddat lillans säng nu. Kunde inte hålla mig längre. Hon har Hello Kitty-bäddset eftersom jaf avgudar Hello Kitty. Nej, NU ska jag sova.

Nu är jag i vecka 35+4 och det är exakt en månad tills jag är beräknad att bli mamma. Vi storhandlade på Coop Forum igårkväll när vi kom hem från Katrineholm (US hade extra årsmöte på söndagen så InterCity var också där) så nu har vi nästan allt vi behöver. Det sjukaste var ändå att köpa blöjor. Liksom what?! 

Avslutar med en bild på magen som togs häromdagen. Det där rimmade. Fint. 

I skrivande stund har det gått 14 minuter av vecka 36. Vecka 36?! Seriöst?? Då ska det ju komma bebis när som helst. Eller nåt. Jag har faktiskt mått helt okej de senaste dagarna. Det kan bero på att det håller på att vända, men det kan också bero på att jag lyckats få till en dygnsrytm som snarare innebär sömn 00:00-11:00 än 05:00-16:00. Och ja, jag sover 11 timmar per natt om jag har möjlighet just nu. Det är vad jag behöver. Dessutom blir min sömn väldigt fragmenterad, dels av de sömnproblem jag alltid haft, men också av att jag alltid ligger obekvämt, har ont och/eller har en liten bebis som sparkar på mina revben om nätterna. Så mycket av min sömntid går inte alls till sömn utan till tandagnisslan. Men ändå. Och jag mår ju bättre, som sagt! Vi får se hur länge det håller i sig. Det har ju bara gått ett par dagar. I shall not get my hopes up. Men jag njuter i alla fall som fan av det. Tänk om det kunde få vända nu. Tänk om jag kunde få vara glad och stabil nu den sista månaden fram till lillan kommer. Det vore verkligen skönt. Risken är väl att jag drar iväg i hypomani i stället. Någonting säger mig att det inte vore bra. Men vi får väl se hur det blir.

 

Jag var hos barnmorskan i går igen. Varannan vecka känns ofta men det kommer vara så hela resten av graviditeten. Vi ska se om jag kommer ihåg alla värden... Hjärtljuden låg på 157. Lillan har alltid haft ganska hög hjärtfrekvens - 145-160 och oftast över 150. Barnmorskan verkar dock inte så oroad över detta. Mitt blodtryck låg på 100/80. Detta tycker jag är väldigt intressant eftersom jag verkligen inte fattar detta med blodtryck. Har förstått att jag har ganska lågt blodtryck, men om jag jämför med andra vverkar första siffran (100) ligga rätt lågt medan den andra (80) verkar väldigt vanlig. Vad är det en räknar egentligen? Någon som vet och kan upplysa mig? Oh well. Back to the numbers. SF-måttet låg på 134, alltså exakt samma som vid förra mätningen. Senast låg jag ju alltså upp emot den övre kurvan men har nu planat ut lite mot den mellersta. Det är bra tycker jag. Ju närmare medelvärde desto bättre! Då slipper jag drömma mardrömmar om att föda ut en mastodontbebis och så. Jag fick dessutom väldigt mycket beröm för min knappa viktuppgång sen inskrivningen. Barnmorskan sa att jag verkar äta väldigt nyttigt. Det gör jag inte, for your information. Men det är väl bra i alla fall. Något som förvånade mig dock var att lillan ändå inte är fixerad. Jag har ju gått runt och känt ett brutalt tryck neråt och trodde verkligen att hon fixerat sig vid det här laget, men icke. Hon har bara krånglat sig lite längre ner. Men jaja, det kommer väl snart. Efter besöket hos barnmorskan bestämde jag mig för att gå förbi Familjecentralen som också ligger på sjukhuset. Där har de en verksamhet som de kallar för Öppen Förskola dit en kan ta sina barn för att låta dem träffa andra barn och för att själv kunna träffa andra föräldrar. De har bland annat café för föräldrar och barn under 1 år varje månad vilket jag tyckte lät oerhört mysigt. Det var verkligen fin stämning där. Bebisar överallt och jättemysig personal. Jag kommer nog gå dit när lillan kommer. Fast då kommer jag ju bli en sån där som bara umgås med andra mammor. Å andra sidan vore det ju bra om jag lärde känna någon alls i den här stan.

 

I dag har InterCity's systrar varit här. Jag var hundvakt åt yngsta systerns hund medan de handlade, och hon tackade mig med att färga mitt hår. Nu är det inte rött längre utan kolsvart. Det är så svart så jag blir nästan lite rädd. Men det blev bra! Jag trivdes i rött men det är så jobbigt att sköta med solblekning och mörk utväxt, och jag kommer ha så mycket annat när lillan kommer. Därav svart. Men jag är nöjd ändå.

 

Nu ska jag avsluta detta ytterst down to earth och formellt urtråkiga blogginlägg och gå och lägga mig hos InterCity i stället. I morgon ska jag till min nya samtalskontakt. Har jag nämnt atth on är awesome? Jag tror inte det. Men det är hon. Jag har fått en bra samtalskontakt. Yaaay!

Fixering på g alltså. För er som inte är så insatta så innebär det ungefär att lillans huvud håller på att borra sig ner i mitt becken. Det är ungefär lika skönt som det låter. Förutom det är det enda nya som har hänt att jag har börjat dricka hallonbladste. Det ska tydligen vara bra för livmodern och stärka den inför förlossningen. Det ska också göra så att en blöder mindre efteråt. Vi får väl se om det fungerar eller inte. 

Mitt psykiska mående är fortfarande väldigt mycket i botten. Mina dagar känns väldigt meningslösa och allt känns svårt. Jag gråter hela tiden och när jag inte gråter ligger jag i sängen insvept i en mental grå dimma. Senast jag mådde så här jävligt var i april. Mitt mål är att hantera det något bättre än jag gjorde då. Men allt är bara svart och grått och jag vill bara bort. Vissa stunder kan det kännas bättre och jag känner verkligen att jag värdesätter dem. Men för det mesta är det mörkt. Jag hoppas verkligen att det går över snart. Det finns docck saker i mitt liv som inte riktigt fungerar så bra (inte riktigt redo att prata om det här) vilket tydligt bidrar till mitt mående. Så tyvärr är det inte bara kemi i hjärnan och gravidhormoner som spelar in. Hur mycket som beror på vad återstår att se. Men jag tar mig nog ur detta förr eller senare. Det gör jag alltid 

Något av det jobbigaste med att vara jag är att aldrig kunna veta var jag har mig själv. Var mina begränsningar går. Just eftersom de flyttar sig hela tiden. Ibland känns det som att jag kan flytta berg. Ibland känns det inte sosm om jag kan röra mig. Sanningen brukar ligga någonstans däremellan. Dock mycket längre ner än jag skulle önska. Jag kan verkligen inte prestera. Efter att jag brände ut mig i 8:an så har jag inte klarat av speciellt mycket. Jag har liksom aldrig haft medel att hantera det. Dessutom är jag alltid antingen för deprimerad för att prestera eller för uppåt för att bry mig. Under skolgången kunde jag ena veckan ligga och ha panikångest över en uppgift som måste lämnas in men som jag inte klarade av att ta tag i, och andra veckan se samma uppgift som en bagatell som inte var värld min uppmärksamhet. I det första fallet spenderade jag dagen apatisk i sängen i stället. I det andra la jag all min energi på något annat. Något som kändes mer intressant. Men i båda fallen slutade det i en outförd skoluppgift och ett IG. Jag kan verkligen inte. Men jag är så trött på att inte göra någonting. Jag har bestämt mig för att plugga igen till hösten. Detta trots att ingenting egentligen har blivit bättre. Jag intalar mig att det kommer gå bättre nu. Om jag bara bestämmer mig. För så mycket beror på just det. Attityden. Att bestämma sig. Så många dagar känner jag att jag inte ens kan ta mig ur sängen. Men det kan jag. Det är klart jag kan. Och jag gör det också. För jag bestämmer mig. Men kommer det räcka för att klara skolan när jag tidigare misslyckats? Jag vet inte. Men jag vill inte sitta hemma längre. Jag väntar barn nu. Jag vill kunna försörja henne. Jag vill kunna känna att nu, nu börjar livet. Nu jävlar ska jag göra något meningsfullt. Jag tänker inte gå hemma och vänta längre. Det kommerl iksom inte hända något revolutionärt som gör det lättare. Visst, tanken är att jag ska få fungerande mediciner. Men det är ändå bara en knuff i rätt riktning och jag kommer hur som helst inte kunna/vilja ta någonting medan jag är gravid och medan jag ammar. Men ärligt talat vet jagi nte hur långt jag kan ta mig på enbart viljestyrka. Jag vill verkligen bli en riktigt bra mamma och orka allt. Och jag vill plugga i höst. Jag vill ha stimulerande dagar och jag vill träffa nya vänner Men min självdiciplin är inte speciellt bra. Dessutom har jag gått in i väggen förr och jag vet hur det känns. Jag vet hur det är när det tar stopp. Det går inte att kompromissa med det.

 

I det här fallet är min bipolaritet lite som min synnedsättning. Min synnedsättning kan göra att vissa saker som kanske känns llätta och självklara för andra blir svårare för mig. Det kan handla om att orientera mig på okända platser till exempel. Samma med bipolariteten. För någon som inte lider av psykisk ohälsa kan det kännas självklart att gå ur sängen och äta frukost på morgonen. För mig är det så mycket svårare. Men det innebär inte att jag kan låta bli. Att varesig vistas på nya platser eller att gå ur sängen. Jag måste bara bestämma mig, och hitta vägar runt problemet. Jag kan inte bara lägga mig ner och ge upp allting.

 

När det gäller min psykiska hälsa står jag på samma ställe som jag gjorde för ett år sen när jag gick ut gymnasiet med ofullständiga betyg. Med det menar jag att jag varesig mår sämre eller bättre överlag. Men jag skulle ändå vilja påstå att jag har blivit åtminstone lite bättre på att hantera det. Jag vet att när det känns som att jag inte kan andas eller röra mig eller gå ur sängen så är det bara en känsla. Jag kan göra det. Som sagt, så mycket handlar om att bestämma sig. Det och hitta lösningar. Vi får se hur långt jag kommer på det.

Vi var i alla fall hos barnmorskan i dag igen. Täta besök nu fram mot slutet. Ska till och med dit igen på måndag men det är bara för att måendet fortfarande inte är på topp. I dag fick jag fylla i ett papper för att se om jag kan lida av graviditetsdepression. Svaren på det kommer också på måndag. Jag tror dock inte att det är något sådant utan förmodligen "bara" Bipolariteten och en ganska stor stress över livet och hur det kommer att gå med allting. Men vi får väl se vad hon säger på måndag. På måndag ska jag också träffa min nya psykiatrisköterska för första gången. Hoppas hon är bättre än min förra som jag valde bort eftersom han sög. Var var vi? Just det, barnmorskan. När jag fyllt i papperna kollade vi det gamla vanliga. I dag låg lillans hjärtljud på 147 så ingen fara där den här gången. SF-måttet (livmoderns storlek) låg på 34 cm vilket är ganska stort men också det alldeles normalt. Mitt blodtryck var perfekt som vanligt. Har dock lite dåliga blodvärden så det blir till att tugga järntabletter igen.  Urinprovet sparade vi till måndag. 

Jag är som sagt rätt nere fortfarande. För det mesta föredrar jag att ligga i sängen eftersom allt annat känns mer eller mindre meningslöst. Jag oroar mig också för hur jag och InterCity ska fixa att vara föräldrar. Dessutom är jag livrädd för att det här med barn inte ska vara "min grej." Att jag ska bli genuint olycklig och känna att mitt liv är bortkastat. Jag älskar verkligen Lillan redan nu och ångrar verkligen inte att jag behöll henne. Men det är ju omöjligt att veta hur det är att vara förälder förens en är där och jag tycker det är så läskigt. Tänk om det inte är värt allt det jobbiga som alla säger. Fast jo. Det är det säkert. Ärligt talat tror jag att det är deppigheten som får mig att tänka så här. Det kommer gå bra. Det är ju mitt lilla barn. <3

Lillan har varit väldigt lugn i dag. Som om hon känner på sig att mamma är deppig. Hon är en ganska stor tröst när det är jobbigt. Hon och hennes pappa gör det omöjligt för mig att någonsin känna mig ensam. Det är skönt. Så allt är okej ändå.