Overkills

I dag gick vi in i vecka 33. Tänk att jag har varit gravid i 33 veckor. Det är helt otroligt. Fram till någon vecka sedan var det helt okej. Men sen bara över natten tröttnade jag på det hela. Det börjar bli tungt och jobbigt och drygt och jag är trött på att inte orka gå långt eller göra något ansträngande. Nu längtar jag bara till December. Inte för att det kommer bli lätt att vara småbarnsförälder, men jag kommer i alla fall få min kropp tillbaka. Mer eller mindre.

 

På tal om min kropp. Jag upptäckte något riktigt jobbigt häromdagen. Något jag var medveten om att det med stor sannolikhet skulle hända men ändå mådde mycket sämre av än jag trodde att jag skulle göra. Jag har fått bristningar. Röda, tydliga strimmor under naveln. Det kändes så oåterkallerligt på något vis. Bristningar bleknar med tiden, liksom andra ärrbildningar. Men de försvinner sällan helt. Flera års självskadebeteende som ung tonåring har dessutom i mitt fall lett till att jag har väldigt lätt att få ärr som läker väldigt dåligt. Jag tänker på att jag i framtiden inte kommer kunna gå på stranden i bikini utan att folk tänker på mig som förälder. Jag är inte bara Blue längre. Jag är en mamma. Det kommer synas, varesig jag har mitt barn med mig eller inte. Det är givetvis inget negativt egentligen. Känns bara slutgiltiggt. Som om min ungdom har försvunnit och aldrig kommer tillbaka. Det är förstås inte sant. Jag är bara 20 år och jag kommer ha många möjligheter att leva därefter, även om jag har barn. Och jag ska inte ta ut något i förväg. Chansen finns ju att de försvinner och inte syns alls. Vi får helt enkelt se. Men just nu känner jag mig ganska osexig. Antar att jag vänjer mig dock. InterCity hävdar att han fortfarande tycker jag är sexig, så det är ju bra i alla fall.

 

En annan jobbig sak som först nu blivit ett problem är att mina bröst har börjat läcka ordentligt med bröstmjölk. Jag sover alltid naken och trivs med det. Det är mysigt och känns dessutom mest hygieniskt. Men gör jag det nu blir det fläckar på lakanet efter mjölken. Som tur är har jag en jätteskön stretch-bh som jag använder på nätterna och som stoppar det. Just nu räcker det nämligen med att jag har lite tryck mot brösten för att de ska låta bli att läcka. Sen får jag väl börja med amningsinlägg. Men hoppas slippa det fram till förlossningen i alla fall. Sen lär ju läckandet bli betydligt mer påtagligt.

 

Mitt mående är lite sådär just nu. De senaste veckorna har jag känt mig ganska nere. Det var väl väntat efter en ganska lång periods stabilt mående. Jag fokuserar mest på att hålla mig över ytan. Jag har inte möjlighet att tappa allt just nu. Bortsett från vissa kolsvarta stunder så går det ganska bra. Jag funktionerar hyfsat bra. Hoppas jag kan hålla det på den här nivån. På måndag ska jag träffa en psykiatrisjuksköterska på Vuxenpsykiatrin. Känns bra att de äntligen följer upp mig. Det börjar verkligen behövas. Jag planerar ju att plugga nästa höst och då vill jag ha allt klart. Åtminstone en plan för hur jag ska medicineras och så. Kommer kanske inte ta några mediciner innan dess eftersom jag planerar att amma. Ska försöka amma även nästa höst på deltid och låta InterCity komplettera med utpumpad mjölk och mjölkersättning när jag är i skolan. Men vi får se hur det går för mig utan mediciner och hur amningen funkar. Ta det lite som det kommer helt enkelt. Men jag kommer förmodligen inte klara att plugga heltid och då vill jag ha hjälp från psykvården så att jag kan få fulla studiemedel ändå. Dessutom behöver jag verkligen regelbunden uppföljning av läkare samt en samtalskontakt. Jag har dessutom blivit mer eller mindre lovad en KBT-behandling och jag tror att det skulle vara bra för mig.

 

Torsdag i dag då. På söndag ska vi tydligen till Stockholm. Lite spontant sådär men både jag och InterCity har ett möte som båda två har missat totalt. Men det ska nog gå bra. En deppig sak dock är att vårt favorithotell (Best Western i Farsta) har lagts ned. Vi är jätteledsna eftersom det var vårt stammisställe där vi alltid bodde när vi var i Stockholm. Det var också dit jag åkte varje gång InterCity var i Stockholm 2012-2013. Vi har så sjukt många minnen därifrån. Men vi ska bo på Scandic Victoria Tower i Kista i stället. Bodde där en gång tidigare och de är väldigt trevliga. Så vi överlever nog.

1: Halsbränna och sura uppstötningar. Inget jag haft problem med innan graviditeten men nu lider av flera nätter i veckan. Mjölk kan hjälpa tillfälligt. Annars är ett hett tips nån tesked bakpulver i ett glas vatten.

2: Mardrömmar. Sen jag blev gravid har jag drömt en jäkla massa sjuka saker. Allt från att jag födde två bebisar som visade sig vara binnikemaskar till att jag är med i krig. Oftast är drömmarna ganska psycho. Tydligen vanligt under graviditet och ett tecken på att Jah oroar mig mycket. Jaha.

3: Sexdrömmar. Flera gånger i månaden vaknar jag av att ha drömt något mysigt och fått orgasm i sömnen. Detta fenomen är rätt trevligt men leder oftast till livmoderssammandragningar vilket är mindre trevligt. Det är konstigt för jag får inte alls lika mycket sammandragningar vid orgasm under IRL-sex, så att säga.

4: Obekvämt. Eftersom magen blivit så stor ligger jag aldrig skönt och för att kunna sova alls måste jag ha en kudde fastklämd mellan benen. Jag måste också ha Berta (en vetekudde. Hon heter så) instoppad under magen. Detta är alltså när jag ligger på sidan. På rygg kan jag inte ligga utan att må illa. 

5: Lillan. Hon har börjat ha åsikter om att jag ligger på sidan. Tydligen är det inte trevligt nu när det börjar bli trångt att nån vägg trycks in. Hon svarar med att bestämt peta/sparka/knytnäva/vad hon nu gör mig i sidan. Vänder jag på mig till andra sidan gör hon samma sak där. Rygg går ju som sagt inte och mage är uteslutet. Så jag får väl stå och sova de två sista månaderna. 

6: Lillans hicka. I början var det mysigt. Nu är det irriterande. 

7: Sammandragningar. De gör inte ont men hela magen blir stenhård och det spänner i skinnet. Obehagligt. 

8: Kissnödighet. Jag behövde aldrig gå upp och kissa på nätterna tidigare. Nu gör jag det oftast nån gång fram mot morgonen. Kunde ju helt klart varit värre men jag har svårt att somna om sen.

9: Ont i kroppen. Jag har som träningsvärk främst i bäckenet och i benen. Vet inte varför men det gör svinont så fort jag ska vända på mig. 

10: Att lägga mig själv. Eftersom graviditeten leder till trötthet lägger jag mig nästan alltid innan InterCity.  jag må vara en tragisk typ men jag har jättesvårt att somna själv. Dessutom är InterCity sämst på att vara diskret när han ska komma och lägga sig. Han lyckas alltid sparka på någon möbel på väg till sängen. Om jag lyckats somna kommer jag snart vara vaken igen.

Så. Det var skönt att gnälla lite. Kände att jag behövde det. Börjar verkligen tröttna på att vara gravid och längta till December. Kom nu lilla barn. <3

När detta var utrett mätte vi storleken på livmodern. Det finns tre kurvor att gå efter i detta ändamål. En mellan-kurva, en övre och en undre. Allt på eller mellan dessa linjer anses vara normalt. Det kan vara en fingervisning om hur stor bebisen är, men det kan också påverkas av t.ex mängden fostervatten. Så det enda det egentligen säger är om själva magen anses som normalstor. Jag har hela tiden legat någonstans mellan den mellersta och den övre kurvan, och i dag hade jag planat ut lite och ligger nöärmare den mellersta än tidigare. Det känns skönt. Med dessa fina mått är det osannolikt att jag får en väldigt stor bebis vilket ju kan bli skönt när jag ska klämma ut henne. Har varit lite nojjig över detta eftersom ingen av mig och InterCity är kortare än typ 1,75. Men vi får se.

Barnmorskan kände dessutom efter hur lillan ligger. Tydligen har hon lagt sig med huvudet nedåt vilket känns bra. Om barnet ligger med huvudet uppåt går det nämligen inte att förlösa på vanlig väg. Men det är ju ett tag kvar och hon kan fortfarande vända på sig, eftersom hon än inte är fixerad. Men för min skull får hon gärna lugga kvar så här. När barnmorskan kände på huvudet  (vilket hon för övrigt gjorde genom att klämma på magen. Häftigt att det går att känna så) så vaknade lillan och blev typ arg. Hon började i alla fall sparka ledigt mycket. När vi skulle lyssna på hennes hjärtljud låg de på 160 slag/minut. Allt mellan 120-160 är normalt, men det var ju ändå i högsta laget. Hennes hjärtslag brukar ligga runt 150. Jag blev lite orolig eftersom så hög hjärtfrekvens under lång tid kan innebära att barnet lider av stress. Men när vi kollade igen en stund senare låg de på 152. Barnmorskan förklarade att det kan bli så när barnet rör på sig, så det var nog därför. Jag fick lämna urinprov och blodprov också. Förstnämnda såg bra ut. Svaren på blodproven brukar dröja några dagar. Jag fick väga mig också, ocg det visade sig att jag inte gått upp något i vikt sen senaste kontrollen trots att jag är i en stor tillväxtperiod just nu. Det är jag också ganska nöjd med. Så det verkar gå bra det här.

Vecka 31 redan. Nu börjar det sätta fart här. Jag har gjort en av de sista beställningarna från nätet och sen är det nog bara smågrejer som behöver införskaffas. Typ blöjor och sånt. Jag vill vara klar i god tid eftersom början av November kommer vara ganska busy och eftersom allt borde vara klart i slutet av november. Jag är beräknad till den tredje december men barnet är redo att komma ut redan i v 38 och när som helst från 14 dagar innan beräknat datum till 14 dagar efter anses vara normalt. Så det är inte så mycket tid kvar egentligen. På tisdag är det InterCity's födelsedag och då ska hans bror komma hit och fira med oss. Vi tar tillfället i akt att låta honom sätta upp skötbord och spjälsäng. Barnvagnen ska pappa skicka från Gotland i dagarna så den kommer förhoppningsvis också snart.

 

Mitt sociala liv är fortfarande typ dött. Just nu har jag ett väldigt stort behov av att fokusera på min egen lilla familj som är under konstruktion, tror jag. Jag är följaktligen en ganska kass vän mot de få som fortfarande envisas med att ringa till mig hyfsat regelbundet. Jag svarar sällan och när jag gör det är jag nog disträ. Jag är så ledsen för det. Men jag lovar er, det är er jag kommer fokusera på när jag har energi till det sen. När allt blåst över lite. Jag har bestämt mig för att inte lägga så mycket energi på de människor som tror att de kan visa intresse för mig först när barnet kommer. Det finns vänskapsrelationer jag tidigare värdesatt men som runnit ut i sanden när jag slutat dra i dem. Dessa känns ganska ointressanta för mig just nu. Så ja, det lönar sig att höra av sig även när jag inte är på topp rent socialt. Jag värdesätter era samtal, även när ajg inte svarar. <3

Ligger alldeles själv i en för endamålet alldeles för stor säng. InterCity är i huvudstaden. Jag saknar honom. Jag vet att jag förmodligen är järtepatetisk men jag gör faktiskt det. Gillar inte alls att vara hemifrån eller när han är det just nu. Kan ju hoppas att det är någon typ av fas. För min självständighets skull liksom. Jag vet inte. Men fan vaD jag älskar honom. Han gör mig galen minst en gång om dagen men jag älskar honom så sjukt mycket. Efter all denna tid. 2 år faktiskt. Ganska exakt. kom just på att det är det enda jag har att säga i detta inlägg. Patetisk var det ja.

 

Vecka 29. Snart 30. Finns inget nytt att säga utom att jag växer som fan och faktiskt kan leva upp till min nya status som höggravid vaD storleken beträffar. I morgon ska jag till barnmorskan. Hoppas att allt är lika normalt som det känns och varit hittills. Var på valvaka i går. Med mig pratades det dock nästan mer bebis än politik. För att inte tala om allt klämmande på magen. Men ja. vi får oss ett regeringsskifte i alla fall. Fast jag är inte överdrivet glad. Det blir inget F! I riksdagen, ingen rödgrön majoritet och inget V i regeringen. Bah. Nu ska jag gå på toa eftersom lillan sparkar på min blåsa. Sen ska jag läsa lite och sen ska jag längta efter InterCity och sova. God natt. 

Hej folk!

Nu är jag hemma och tänker så förbi ett tag. Det har varit Gotland och Stockholm två gånger och nu senast Norge en hel helg. Jag som hade tänkt ta det lugnt. Önskar jag kunde säga att det är klart med resandet, men icke. Tanken är dock att Oktober ska vara ganska lugnt. Men det skulle inte förvåna mig om något kom upp ändå. Men den 2 November ska jag till Katrineholm (har jag för mig?) för ett extrainsatt årsmöte med US. Det får ju liksom inte missas trots att jag då bara har en månad och en dag till beräknas förlossning och resan förmodligen kommer bli jobbig. Dessutom blir det Norge igen den 7-9 November. En aslång resa och en hel helg i annat land alltså. Verkligen inte optimalt men det är verkligen inte heller något jag kan avstå ifrån. Sen tänker jag fan hålla mig hemma. Jag har faktiskt till och med avbokat ett jätteviktigt möte den 24 November. Nån måtta får det ju liksom vara.

 

Vecka 28 nu då. 27+5. Jag mår faktiskt riktigt bra. Nästan inget illamående och jag är inte alls lika trött som jag var för någon månad sen. Mina ligamentsmärtor som till och från är helt förjävliga är just nu nästan helt frånvarande. Det kan dock komma tillbaka när som helst, men jag får njuta medan det varar. Det enda jag har att gnälla över är träningsvärk i framsida och baksida av lår. Orsak: Jag gick ganska snabbt mellan Oslo (S) och en krog i söndags. Det krävs alltså inte mer än så. Men det börjar faktiskt bli riktigt tungt! På nämnda krog drack jag för övrigt bara isvatten. För att undanröja alla former av missförstånd liksom. Lillan är pigg och verkar må bra. Hon har de senaste dagarna gått över till ett helt nytt rörelsemönster. Jag vvet inte om det beror på att det börjar bli trångt eller att hon helt enkelt bara blivit starkare, men hon har, i stället för att sparka, börjat "trycka ut" magen. Som att hon försöker sträcka ut sig. Hela magen buktar ut i flera sekunder åt gången och det känns ganska obehagligt faktiskt. Men jag vänjer mig väl.

 

Med den psykiska hälsan har det faktiskt varit sådär de senaste 2-3 dagarna. Känner mig omotiverad till allt och vill knappt ens lämna sängen, men vill inte ligga kvar heller. Det är väl ganska väntat. Jag har mått alldeles för bra alldeles för länge. Men jag ska inte ta ut något i förväg. Det har ju bara pågått i några dagar och är faktiskt inte så överdrivet illa. I've had worse, liksom. Men min läkare varnade mig och sa att eftersom jag mådde väldigt dåligt under första tredjedelen och har mått väldigt bra under andra så kan det hända att tredje blir svår. Det brukar tydligen vara så för oss bipolära. Vi år väl se. Så länge jag slipper förlossningsdepression så är jag nöjd. Men jag känner i alla fall inte att jag ångrar barnet. Tvärtom är det ganska tröstande att känna henne sparka på därinne när jagl igger i sängen och allt känns meningslöst. Mitt lilla barn. <3

Dock finns det egenskaper hos mig som jag verkligen avskyr men inte har någon aning om vad jag ska göra med. Svartsjuka är en sån. Jag känner ofta irrationell svartsjuka. Det lämgsta jag har kommit med den är att inte låta den gå ut över någon annan (hoppas jag) vilket bara det är ett fantastiskt stort steg för mig. Ja, jag har varit en sån människa som ger utlopp för sin svartsjuka på andras bekostnad. Det gör jag alltså inte längre. Så vitt jag vet i alla fall. Men jag är inte nöjd med det. Jag vill komma längre. För jag känner fortfarande den där förbannade svartsjukan. Alldeles för ofta låter jag den leda mig in i destruktiva tankespiraler som helt förstör min dag, även om det kanske inte syns på mig. Jag vill verkligen inte känna allt det där. Jag vill inte ha så ont. Jag vill inte vara så egoistiskt missunsam, även om det bara är i mitt huvud. Jag vill vara en sån som unnar. Som är glad för någon annans skull. Jag vill inte se små indikationer som egentligen inte finns, bygga scenarion i mitt huvud som förmodligen aldrig kommer ske och känna den där rädslan. Rädslan för vad? Jag har ju för fan ingenting att vara rädd för. Det är ju ingen fara. Eller?

Jag har jobbat med oönskade känslor förut. Jag vet att de går att hantera, arbeta bort med sunt förnuft. Jag har gjort det förr. Men i det här faller vet jag inte hur jag ska göra. Var jag ska börja. Jag vill inte må dåligt. Vill inte tänka fula tankar. Hur gör jag för att slippa?

Men tänk bara. Det är redan 4 år sen jag träffade InterCity för flrsta gången, om den nu räknas. Det är ganska precis 2 år sen jag träffade honom för andra gången. Den natten när jag hade varit på Kelly's och träffade honom när vi skulle fyllekäka. Redan 2 år sen mitt liv bytte riktning helt. Det är lite mer än ett år sen vi flyttade ihop. Jäklar. Och vi har varit tillsammans i 8 månader och 2 dagar. Det är 1 år och 3 månader sen jag gick ut gymnasiet. 4 år sen jag började. 4 år sen jag flyttade från den där ön jag alltid hatade. Startade mitt eget liv. Det är 1 år och 10 månader sen jag lämnade Obvious. Har givetvis inte ångrat det en sekund sen dess. Det är mer än 2 år och 8 månader sen D-Moll lämnade mig. Jag har utvecklats och gått vidare med mitt liv på ett sätt jag inte trodde var möjligt. Och allt har gått så fort.

PS. Jag är värdelös på datum och ännu sämre på matte. Jag har säkert fått minst någon siffra fel. Ha överseende.

Rubriken betyder inte mer än att Navid Modiri är bäst och att jag kände för att ha en dramatisk rubrik. Känns nostalgiskt från när jag var nykär. Saknar verkligen det. Att vara nykär alltså. Vet inte om jag har glömt hur jobbigt det kunde vara eller om jag helt enkelt är självdestruktiv. Men jag saknar verkligen stormarna. De vackra stormarna som gav mig ord att skriva och tankar att tänka. Missförstå inte, jag är lycklig. Faktiskt. Jag har allt jag kunde önskat mig. Om jag vetat för ett och ett halvt år sen att jag skulle vara här nu skulle jag spendera tiden tills dess med att längta. Han är hos mig. Det är som det ska vara. Och jag älskar honom verkligen. Ibland så mycket att jag inte riktigt kan hantera det. Men ja, stormarna. De fattas mig. Saknar alla typer av fina stormar. Inte bara den som han gav mig. Jag kan inte riktigt leva med besvikelsen när jag rör vid dig och det inte känns alls. Så ska det väl vara, antar jag. Men ändå. Jag kan inte heller hantera det faktum att du har blivit så mycket av en statist i mitt liv att det känns fel att dua dig. Enda anledningen att jag gör det är för att hålla isär personer. Det är konstigt hur en kan ta alla starka känslor. lyfta dem från en människa och placera dem på en annan. Jag trodde att jag alltid skulle älska dig, på sätt och vis. Det gör jag ju. Jag älskar dig för att du känner mig. Jag älskar dig för att du alltid finns där. Men jag trodde att det alltid skulle vara mer än så. Att jag alltid skulle känna något när jag rörde vid dig. När jag rör vid dig och inget händer i mig blir det så mycket av ett antiklimax att jag helst låter bli. Jag vet att det sårar dig. Jag ser det ju. Men jag kan inte göra så mycket åt det. Du har nästan blivit en av dem för mig. Och dem... Jag står inte ut med dem. Förmodligen är det mig det är fel på. Logiken pekar ju ditåt. Men jag står inte ut med folk, människor, personer. Ingen. Det finns bara en enda person jag överhuvudtaget klarar av att vara nära längre stunder, och det är han. Ironiskt nog. Men kanske lite tur också. Alla andra är ett irriterande bakgrundljud. Jag försöker träffa folk. Det slutar bara med att jag blir irriterad. Vet inte om det är graviditeten eller något sjukt stadie i mitt liv. Jag tycker ju om folk. Jag gör juv erkligen det. Jag bara klarar inte av att vara med dem. Lite sent kanske, men jag vill be mina (faktiskt existerande enligt statistiken) läsare att inte ta åt sig av det här. Det är inte ert fel. Förmodligen är det så att jag behöver er och älskar er massor. Jag är bara fucked up. Förlåt.

 

Efter detta kryptiska stycke tänker jag gå över till praktikaliteter (är det ett ord?) och berätta om läget. Jag är i vecka 26 nu. 25+6. Så 27 i morgon. Allt känns bra. Lillan rör sig och växer. I morgon ska jag till barnmorskan för att se att altt är normalt. D-Moll har varit här och jag har varit på Gotland. Jag kom hem i går och det enda jag kunde känna var lättnad. Det är hemma jag vill varaj ust nu. Ironiskt, eftersom jag har så mycket resande framöver. Stockholm på söndag-måndag och sedan är det Norge nästa helg. Vill inte. Vill vara hemma med den enda människa jag vill vara med. Men det blir nog intressant. Kanske. Jag mår bra. Både fysiskt och psykiskt. Är mycket piggare och har mindre ont än tidigare. Mår inte helller så överdrivet illa längre. Nu kom InterCity hem så jag tänker lämna er och utkräva min dagliga dos av ömhet.

 

 

I dag tänkte jag gå ifrån mitt vanliga gravid-bloggande och blogga om något helt annat. Nämligen depression. Någon i mitt Twitterflöde retweetade in en tweet med texten "Please remember that 'What are you depressed about?' makes no more sense than 'what are you diabetic about?'* I väldigt många situationer stämmer det här påståendet. Vi lever i ett samhälle där personer med psykisk ohälsa hela tiden ifrågasätts. En förväntas ha en fullgod anledning att må dåligt. Något som rättfärdigar att en ser sitt liv som meningslöst. Finns ingen sådan anledning bagatelliseras ohälsan. Folk hittar egna anledningar, som att personen i fråga vill ha uppmärksamhet. Folk förstår inte att depression väldigt ofta beror på en kemisk obalans i hjärnan. Kemisk depression kan drabba vem som helst, liksom diabetes. Den kan vara övergående men också kronisk, som i mitt fall med min bipolära sjukdom. Den kan vara precis lika allvarlig som en depression orsakad av t.ex mobbning, och är precis lika verklig. Den är ett sjukdomstillstånd. För som jag alltid brukar säga, vore det inte konstigt om vi kunde bli sjuka i alla organ utom hjärnan?

 

Jag vill dock problematisera det hela lite. För sån är jag. Jag gillar att problematisera. Att fråga någon varför hen ärdeprimerad är inte alls som att fråga någon varför hen har diabetes. Ett allmänt känt problem är depression hos unga. Var och varannan tonåring mår dåligt. Detta är något som normaliseras till den milda grad att det sällan tas på allvar. För "de är ju tonåringar, de mår dåligt." Vi glömmer bort att fråga vad som är fel. Varför de mår som de mår. Detta gäller givetvis inte bara tonåringar utan ala människor, men det är ett bra exempel. Jag har lidit av depression sedan jag var mycket mycket liten. Mina föräldrar letade efter förklaring hos psykvården. De ville veta varför jag var så introvert. Autism diskuterades länge, men jag fick till slut diagnosen depression. Trots detta verkade det aldrig slå mina föräldrar att det kanske fanns en anledning till det. Jag sattes på mediciner som väldigt ung. Mediciner som aldrig hjälpte. Antidepressiva mediciner kan hjälpa vid alla typer av depression, men beror depressionen på yttre faktorer kan mediciner inte bota den. Ändå tror jag inte att någon av mina föräldrar någonsin lyckades lista ut varför jag mådde dåligt. Det här var nämligen långt innan min bipolära sjukdom bröt ut. Den här ovetskapen och oviljan att ta tag i problemet har gjort att jag inte har kontakt med min mamma i dag. Hon insåg aldrig att jag mådde dåligt bland annat på grund av henne.

 

Jag upplever i allmänhet att min ohälsa inte har tagits på allvar förrän först på senare tid. Jag tror att det beror på att det inte kan skyllas på att jag är tonåring lägnre. För är du tonåring och deprimerad kommer det gå över när du blir äldre. Är du inte tonåring måste en hitta en annan förklaring/lösning. Nuförtiden beror mina depressiva perioder oftast så vitt jag kan avgöra på min bipolaritet och är alltså kemisk. Men jag skulle våga påstå att sjukdomen kanske aldrig hade brutit ut om min ohälsa tagits på allvar när jag var barn och ung tonåring och den faktiskt hade anledningar. Bipolär sjukdom är ett anlag som vissa individer bär på, men den bryter inte ut hos alla. Det beror mycket på yttre faktorer. Jag ska inte säga att ingen grävde i min ohälsa. Min psykolog på BUP gjorde det till exempel, men jag hade behövt mycket bättre stöd från till exempel föräldrar och lärare. Så fråga gärna varför jag är deprimerad. Men gör det med respekt och gör det med ett öppet sinne. Kanske har det en anledning. Kanske inte.

 

På tal om saker en ska säga/inte säga. Något en får höra ofta när en mår dåligt är saker som "Ryck upp dig." Väldigt ofta kan detta vara det värsta någon kan säga. Rycka upp mig? Kan du rycka upp dig när du har brutit benet? Återigen måste vi påminna oss om att depression är en sjukdom. Den är inget en kan få att komma och gå som en vill. Att be någon rycka upp sig från en depression är att återigen bagatellisera personens psykiska tillstånd och det hjälper ingen. Men även detta skulle jag vilja problematisera. Något som är lätt att göra när en mår dåligt är att gräva ner sig fullkomligt i det. Som Paramore så fint uttrycker det: "You made yourself a bed at the bottom of the blackest hole and convinced yourself that it's not the reason you don't see the sun anymore." Citetet kommer från låten When It Rains. Lyssna gärna på den. Jag har själv ägnat mig åt dwet här i stor utsträckning. När en gräver ner sig på det här sättet är det bara en själv som kan ta sig ur det. Tar en sig inte ur det kommer en inte att må bra igen. För mig behövdes det att någon sa det till mig. Att jag måste rycka upp mig. Gräva upp mig. Det handlar inte oma att rycka upp sig ur en depresison utan att rycka upp sig ur ett negativt tankemönster som förhindrar tillfrisknande. Hur en ska säga det här på ett snällt sätt vet jag inte. Jag har aldrig lyckats när jag försökt faktiskt. Men jag tror att det behöver sägas. Jag tror en måste lägga mycket fokus på att försöka framhäva att personen i fråga FÅR må dåligt. Att det är okej. Men att hen ägnar sig åt en tankespiral som bara leder hen nedåt. Det gäller att hitta någon form av balans. Jag har inte hittat den själv och förväntar mig inte att någon annan ska lyckas bättre. Jag vill bara trycka på att det är problematiskt.

 

För att sammanfatta: Tänk på att depression inte behöver ha en anledning men att den också kan ha det. Inget är rätt eller fel. Tänk också på att det är orättvist att kräva att någon ska "rycka upp sig" ur en depression, men att det ibland kan finnas saker/negativa tankar som du måsteh jälpa hen att bryta. Det viktigaste är att du som anhörig till någon med depression är lyhörd och tar depressionen/personen på allvar.

 

 

Vill börja med att uttrycka min förvåning över att Amina läser. Amiiina! Jag saknar dig. <3 Och tack.

 

Vecka 23 då. 24 på torsdag. Det går alldeles för fort för att jag ska hinna med. I dag är det exakt 120 dagar till beräknad förlossning den 3:e december. Lillan blir mer och mer påtaglig för varje dag nu när magen växer och hennes sparkar känns allt mer. Nu kan jag känna sparkarna också från utsidan om jag har handen på magen. Jag har också börjat notera att hon reagerar på min röst, mest när jag sjunger. Ni som känner mig vet att jag sjunger mest hela tiden. Ibland när jag börjar sjunga börjar lillan sparka, som om hon vaknat av det. Sen brukar hon lugna ner sig, men sparkar så fort jag tystnar. Som om hon inte vill att jag ska sluta. Det är typ det finaste. Annars brukar hon bara sparka när jag ligger ner. Med tanke på hur stark hon börjar bli är jag förvånad över att jag inte vaknar av det på natten. Men det dröjer nog inte länge till.

 

I dag ringde min moster. Det var den typen av samtal jag har fått ta emot många av på sista tiden. Alla kvinliga släktingar som redan fått barn ringer och vill prata om hur det är. Alla säger samma sak. De börjar med att säga att det är jobbigt och mycket ansvar att bli mamma. Sedan pratar de alltid i minst en kvart om hur fint och vackert och perfekt det är. Om hur de lägger barnet på bröstet och allt bara känns naturligt och bra. Hur en älskar sitt barn från sekund 1. Jag blir lite illa berörd av det här. Mest för att jag inte vill att någon annan ska tala om för mig hur jag kommer känna det, även om de säkert har koll på hur det brukar vara och hur det var för dem. Jag vill vara fri att känna precis hur jag vill utan att känna att jag inte håller mig till "manus." Min bipolära sjukdom gör att jag har förhöjd risk att drabbas av såkallad förlossningsdepression. Om jag råkar ut för det kanske det inte blir så perfekt som alla säger att det ska vara i början, även om jag inte tvivlar på att jag kommer älska mitt barn.

 

På tal om bipolär sjukdom. Jag tror jag är i en redigt hypoman fas just nu. Det märks genom att jag uppvisar en hel del rastlöshet och irritabelitet. Och nu kom InterCity hem. Han har varit på Visingsö och åkt häst&vagn och jag är redigt avundsjuk. Jag skulle följa med men kunde inte fixa hundvakt så jag fick stanna hemma. Men det är lugnt, för nu gav han mig en påse med polkagrisar med piggelinsmak från polkagrismakeriet. Var var jag? Just det, hypomanin. Jag är i det stadiet då jag stör mig på att allt och alla är segt och går långsamt. Ingen är tillräckligt pepp på livet och jag hatar det. Jag blir irriterad på InterCity när han mår dåligt trots att han ju faktiskt inte kan hjälpa det. Dessutom är det helt omöjligt att varva ner och somna om inte InterCity låter mig ligga på hans ena arm och har den andra armen hårt om mig. Han måste liksom hålla fast mig för att ajg ska kunna ligga stilla. Det känns som att det kryper under skinnet på mig. Och i hjärnan. Det var längesen jag var så här uppåt och jag har saknat det men just nu är det rätt jobbigt. Fast det har bidragit till att min dag har varit väldigt trevlig trots att jag inte kunnat följa med till Visingsö. Jag har läst och vilat och promenerat. Jag har också fått mer barnkläder från min kära farmor. Hon har skickat massor och lillans låda börjar bli full. Vi behöver dock fortfarande mer så om någon av er som läser har gamla babykläder ni inte behöver längre får ni gärna höra av er. ;) Ser ingen mening med att köpa allt nytt och har dessutom inte riktigt ekonomin till det. På tal om babysaker så blir det inte den barnvagn vi hade tänkt beställa. Min pappa har nämligen fixat en annan åt oss. Snäll familj jag har. Så nu har jag börjat kolla på spjälsäng i stället. Det är riktigt kul.

 

De kommande dagarna kommer gå åt till att andas lite, för sen kommer det faktiskt bli ganska busy för min del. På fredag blir det styrelsemöte i göteborg och eventuellt träffa Fia om jag orkar. På måndagen den 11:e kommer sängen vi beställt från Ikea, den 12:e kommer D-Moll och stannar till den 15:e. Sen blir det en lugn helg innan jag drar till Gotland den 19:e. Där stannar jag i fem dagar varpå jag spenderar 25-27:e i Stockholm. Sen blir det hem några dagar innan jag ska till Norge på representation. Busy times!

Ibland, eller okej, väldigt ofta önskar jag att jag var en sån där person som inte bryr mig om vad andra tycker. Om nu dessa människor existerar. Det är i alla fall så jag vill vara. Ibland lyckas jag. Jag är mycket bättre på att vara så än jag var förut. Förut kunde varje ont ord om mig riva i mig i dagar eller veckor. Det blev jobbigt i längden och de flesta av de som sa elaka eller väldigt kritiska saker om mig var inte värda det. De som säger saker bakom min rygg är det definitivt inte, även om det alltid är det som tagit hårdast på mig. Ibland brukar jag lyssna på vänner som snackar skit om andra vänner och inse att de förmodligen gör samma sak om mig. För om hen kan säga sånt här om en annan av våra gemensamma vänner, vad hindrar hen från att göra det om mig? Ingenting förmodligen. Tanken ger mig alltid en klump i halsen.

 

Jag har fått så mycket genuint stöd sen jag kom ut med min graviditet. Så mycket stöd jag verkligen inte räknat med. Folk som verkligen tror på mig. Det har varit så mycket lättare och mer avlastande jag än jag trodde att berätta för folk. Det finns folk som verkligen stöttar mig. På riktigt. Men trots att jag inte hört annat än gratulationer riktade direkt till mig vet jag att det finns personer som inte tror att jag kommer klara det. Märk mina ord: Vissa tror att jag kommer fucka upp fullkomligt. Jag är medveten om att det kommer bli svårt. Jag har mycket emot mig och att inse det är bara realistiskt. Givetvis kommer jag misslyckas ibland. Det gör alla. Men att tro att jag kommer misslyckas fullkomligt som förälder är ganska allvarligt. Det som stör mig här är att det finns folk som tror detta om mig som jag faktiskt räknat med. Folk som jag bara antagit att de skulle vara där och stötta mig till hundra procent. För jo, jag kommer att klara det här. Hur kan jag veta det? Jo, för att jag måste. Det finns inga alternativ. Det finns saker en kan fucka upp fullkomligt och det är okej. Att sätta ett barn till världen och uppfostra det är inte en av dessa saker. Som sagt, det kommer bli svårt. Men jag har nog aldrig gjort något viktigare i hela mitt liv. Att nära vänner till mig tror att jag kommer fucka upp det viktigaste i mitt liv är ganska sårande. Det får mig att må lite illa. Min instinktiva reaktion hade varit att komfrontera och ställa mot väggen. Försöka övertyga om att jo, jag kommer visst klara det här. Men jag inser att det inte hjälper. Det enda jag kan göra är att bevisa motsatsen. Göra bra ifrån mig som förälder och visa att detta är för viktigt för att misslyckas med. Att jag faktiskt kan lyckas. Dessutom får jag inte vara arg, trots att jag känner mig sviken. För jag förstår ju på sätt och vis. Jag har inte en optimal livssituation för barn just nu. Men det innebär inte att jag inte kan lyckas om jag verkligen vill det. Så nej, inte arg. Däremot är det kanske bra att veta var jag inte ska vända mig om jag vill ha äkta stöd förstås. 

 

Sensmoralen i det här är något jag alltid brukar säga så fort jag får chansen. Saker du säger om folk kommer att komma fram till dem. Det gör de alltid. Och jag ska försöka att inte bry mig om det. En dag kanske jag lyckas. Jag har ju trots allt så många människor som tror på mig.

Bloggar för en gångs skull via mobilen via appen. Detta kan leda till eventuella slarvfel och lite påhälsning från autocorrect. Ha överseende! I dag är det 130 dagar kvar till beräknad förlossning den 3:e december. Jag är mitt uppe i min 22:a graviditetsvecka och det känns bra. Ibland längtar jag tills lillan kommer, ibland vill jag att tiden ska stå stilla. Mitt liv kommer ju trots allt aldrig bli detsamma. Men det är nog positivt. Tror jag.

Vi har börjat kolla så smått efher en barnvagn. Vi vill ha en stabil men kompakt modell, helst i nån snygg färg eller mönster. Tror vi kan ha hittat en som passar vår plånbok också. Blir förmodligen till att beställa här i dagarna. Jag ville köpa på nätet. Visst är det synd att en inte kan känna, klämma och provköra, men det finns mycket mer att välja på online. Här är den det i nuläget ser ut att bli:

Vecka 21 har börjat. Eller ja, jag är halvvägs igenom den. Det går så fort att jag blir lite rädd. Vecka 18 var ju nyss ju. Fast det var ju å andra sidan ganska nyss. Grejen med graviditet är att så mycket händer på så lite tid. Till exempel har jag vuxit som fan. Jag har så smått annammat en lite vaggande gång. Tog en bild på magen för en vecka sen som ni kan få se.

 

I torsdags åkte vi till Trollhättan för att stå i en monter för US på Fallens Dagar. Det var stundtals alldeles för varmt och stundtals väldigt trevligt. Jag har träffat människor som inte hänger med mig allt för ofta och därför ännu inte är trötta på att prata om min graviditet, vilket är skönt. Dessutom var InterCity's syster där och hans mamma körde oss dit. Det blev med andra ord en massa bebisbonding med svärmor och svägerska. Svärmor gav mig en hel massa råd och var lite sådär mysigt over-protective som blivande farmödrar ska vara. Svägerska och jag fönsternätshoppade massor av bebissaker vilket var oväntat trevligt. Trodde inte att hon skulle vara så engagerad i det här men hade fel. Hon har redan kollat en massa leksaker och kläder fast det är flera månader kvar. Glad, blev jag. Vi kom hur som helst hem i går och i dag har vi tagit det väldigt lugnt. Värmen tog som sagt rätt hårt på mig i helgen och det är skönt att ligga inne i sängen nån dag. I helgen kommer kanske D-Moll hit och sen har jag inget större planerat fram till mitten av agusti då jag ska åka till Gotland en vecka. Det är tråkigt att leva så slappt men jag tror att det är vad jag behöver med tanke på all trötthet och allt illamående. Dessutom får jag väl passa på att göra ingenting medan jag fortfarande har chansen. I början av september ska jag åka till Norge men efter det ska jag försöka hålla schemat fritt från resande. En vet ju aldrig när Lillan kommer. Nu ska jag lägga mig och se True Blood. Vi hörs!

Hej!

Exakt en vecka sen jag bloggade senast. Det var inte planerat. Men jag har i alla fall påbörjat vecka 20 nu. Enligt min app kan barnet nu höra och känna igen min röst. Jag är omåttligt förtjust över detta och brukar prata lugnande och sjunga för henne ibland. InterCity brukar skämta om att det från och med nu är Sean Banan-förbud i vår omgivning. Vi vill ju inte att vårt barn ska fastna för dålig musik. I stället sjunger jag lite Taylor Swift för henne nu medan jag bloggar. Förutom att det känns som att magen växer varje dag så känner jag ingen större skillnad den här veckan från förra. Det skulle vara att jag känner hennes rörelser lite tydligare. I går var vi på vårt tredje ultraljud. Det första var ju det när vi skulle se hur långt gången jag var, det andra var ett så kallat rutinmässigt ultraljud. Det tredje var kompletterande eftersom hon låg lite dåligt till för att de skulle kunna se allt ordentligt förra gången. De kunde till exempel inte se om hjärtat såg ut som det skulle. Men i går kunde de konstatera att allt ser väldigt normalt ut, vilket är skönt. På alla tre ultraljuden har det sagt att barnet ser ut som en flicka så då får vi väl nästan lita på det. Av någon anledning hade jag fått för mig att det var en pojke, men jag är absolut inte besviken. Deet tyder väl bara på att den här moderliga intuitionen om barnets kön bara är en fet myt, ilket en väl hade kunnat gissa.

 

De senaste dagarna har varit lite jobbiga. InterCity har varit väldigt deppig, vilket jag tycker är väldigt påfrestande. Jag känner mig väldigt ensam i min graviditet och får ta det mesta ansvar själv, t.ex att gå till labbet för att kolla mina värden. Dessutom blir jag alltid så ledsen när han är det. Men jag hoppas att han kommer tillbaka snart och orkar engagera sig till 100%. I dag beställde jag lite mer mammakläder. Jag köpte en klänning och en tunika som är designade för att fungera bra vid graviditet och amning. Jag köpte också två par leggings med mudd som stöd för magen och två amningsbh:ar i en storlek större än vad jag brukar använda. Jag räknar med att brösten kommer växa i takt med att mjölken rinner till. Mitt sista inköp var ett par knallröda sneakers. Längtar tills paketet kommer!

 

Hur mår jag då? Fysiskt är det ofta ganska jobbigt. Jag mår fortfarande väldigt illa och har svårt med aptiten.  Dessutom är jag hysteriskt trött och har lagt mig till med vanan att sova middag utöver nätterna. I dag har jag faktiskt inte tagit mig ur sängen alls. Psykiskt tror jag att jag har ett ganska stabilt grundmående (konstigt nog) men en del humörsvängningar. Jag skiftar mellan glad till irriterad oftast, ibland ledsen och orolig men det är inte lika vanligt. Men hitills tror jag inte att jag har blivit någon pain in the ass. Inte mer än vanligt i alla fall. :D

Graviditetsappen säger följande: 

Hej på er!

Ska börja med att tacka för era kommentarer Marie, Vispen och Sofie. Allt stöd är värdefullt!

 

Jag är nu i graviditetsvecka 18+1. Eftersom jag misstänker att jag kommer blogga en del om graviditeten så ska jag förklara detta lite märkliga räknesätt för er. Med 18+1 menas att jag har genomgått 18 fulla veckor och 1 dag. Detta benämnande används oftast inom sjukvården och är ett mer precist sätt att räkna. I vardagligt språk kan en säga att jag är i vecka 19 eftersom jag ju påbörjat min nittonde vecka. Det kanske verkar lite förvirrande men en vänjer sig snabbt vid tankesättet.

 

Det var en vecka sen i dag som jag skrev mitt senaste inlägg. En vecka fylld av turbulenta känslor och framsteg. Helgen bestod mest i att oroa mig för precis allt som en kan oroa sig för. Det var verkligen en jobbig helg för mig. Jag kan bara vara tacksam att InterCity har hållit sig lugn helatiden när jag inte har det. Jag tänkte mycket på hur mitt liv kommer förändras, om jag kommer klara det eller bara fucka upp och hur han kommer att hantera det. Jag hade dessutom en massa ångest inför måndagen då jag bestämt mig för att berätta för familjen. Min plan var att ringa till min pappas fru och berätta för henne. Sedan skulle jag låta henne berätta för pappa. Jag var övertygad om att detta var det bästa sättet för alla inblandade eftersom jag visste att pappas fru skulle ta det mycket bra och att pappa skulle få tid och möjlighet att reagera och sedan ringa mig när han samlat tankarna och känslorna. Det är ju trots alltid stora nynheter att bli morfar. Jag ringde till pappas fru som planerat och hon tog det så mycket bättre än jag vågat hoppas. Hon stöttade mig helhjärtat och sa att om det är det här jag vill så kommer det gå hur bra som helst. Hon berättade om hur det var med hennes 3 söner och att hon inte haft en mycket bättre/stabilare situation än jag har nu. Hon gav mig konkreta råd och en massa uppmuntran. Hon sa också att pappa också skulle stötta mig till hundra procent. Det skulle hon se till. Betydligt lättare om hjärtat avslutade jag samtalet. Men jag var fortfarande inte helt lugn. Hennes reaktion hade jag ju kunnat gissa, men jag hade ingen aning om hur pappa skulle ta det. Samma eftermiddag ringde pappa upp mig. Jag förberedde mig på eventuella försök att övertyga mig att ångra mig, kanske något om att han var besviken på mig. Att jag inte skulle klara av det. Så blev det verkligen inte. Pappa sa att han var chockad och att han självklart hade föredragit att jag hade väntat några år. Men han var helt säker på att det skulle gå bra och han sa att han var glad över att bli morfar. Vi hade ett riktigt fint samtal och när vi la på var jag överlycklig. Visst var han lite orolig, men det är ju bara bra. Det är vi alla. Han var inte arg. Inte besviken. Det gick jättebra. Samma kväll berättade InterCity för sina föräldrar och tre syskon. Alla tog det bra. De av hans syskon som har partners uttryckte båda en skämtsam irritation över att de inte blev först i familjen med att skaffa barn.

 

Tisdagen var en stor dag för oss. Det var min och InterCity's halvårsdag och vi hade planerat in en nöjesresa till Stockholm och en natt på hotell för att fira. Vi beslutade oss dessutom för att välja just den dagen för att berätta för den stora allmänheten om barnet. Bästa sättet att göra detta på var givetvis Facebook, även om jag dessutom i samband med detta delade senaste inlägget samt berättade på Twitter. Allt detta gjorde jag på Skövde Station medan vi väntade på tåget till huvudstaden. Genast började kommentarerna och likesen strömma in. Den allmäna reaktionen från allmänheten har varit förvåning och gratulationer. Vi har faktiskt inte fått någon skit alls än. Alla har bara varit glada och sötttande och snälla. Folk har velat klämma mage och föreslå namn och hela köret. Det känns så fint att få så mycket stöd. Det gör mig starkare i mig själ och får mig att tro att jag kommer klara det här trots allt. Det har nog bidragit till att jagi nte alls har samma panik längre. Oftast känns det bara fint.

 

Väl i Stockholm mötte vi upp Avi och vi drog genast och shoppade i Gallerian. Jag hade inte så mycket pengar men tack vare mycket trevliga reor kunde jag ändå köpa lite grejer. På H&M köpte jag en svart, tight klänning som framhäver min växande mage samt ett par svarta halvlånga leggings att ha till. På Lindex köpte jag en bh som senare även kommer gå att knäppa upp när jag ska amma barnet och ett 3-pack gravidunderkläder. Vet inte riktigt vad de kallas men det är som trosor fast de är mycket högre skurna så de går över magen och ger stöd för den. Kanske inte världens sexigaste klädesplagg men det var en riktigt bra investering. Att ha det stödet för magen är fantastiskt skönt och de är tillräckligt töjbara för att jag förmodligen ska kunna ha dem under hela graviditeten. Bh:n var också jättebra eftersom den ser ut som en helt vanlig bh, bortsett från att den som sagt går att knäppa upp så att en lättare kan få fram bröstet. Den är dessutom väldigt skön. Jag känner mig faktiskt jättefin i min nya outfit i vilken det faktiskt syns att jag verkligen är gravid. Jag hade den på mig på kvällen när jag och InterCity gick ut och åt och sedan gick på bio. Vi såg "Förr eller senare exploderar jag." Jag hade läst boken några veckor tidigare och var så sjukt peppad. Filmen var fantastisk. Jag (och ca alla andra i biosalongen) grät som galningar och skrattade som maniacs och det var underbart. Ni måste måste MÅSTE bara se filmen och läsa boken för båda två är helt överjordsikt bra. Efter filmen åkte vi ut till Farsta Strand och Best Western Hotel där vi skulle spendera natten. Givetvis var det just där. Hotellet där han alltid bodde när han var i Stockholm på möten. Hotellet där jag alltid smög in och sov över hos honom. Skyllde på att jag älskar hotellfrukost. Ingen gick på det. Så ja, det är liksom vårat hotell.

 

På tisdagen var tanken att jag skulle hämta en massa grejer i Hökarängen, men eftersom innehavaren till förådsnyckeln inte var hemma blev detä ndrade planer. I stället drog vi till Farsta Centrum och jag köpte ny hårfärg på Åhlens. Jag har just nu rött hår men har fått endel utväxt så jag ska färga om det. Rött igen, för jag trivs med det. Sen gick vi till Espresso House och jag drack islatte för gamla tiders skull. Och för att det är gott. Mest för att det är gott. Sedan köpte vi jordgubbar på torget och vandrade iväg mot Hökarängen för att typ..längta hem lite. Både jag och InterCity har bott där och båda ser det lite som hemma. Eftersom jag behövde låna en toalett knallade jag hem till en annan kompis jag har där. Hennes lägenhet var jättemysig och vi fick umgås med henne nån timme medan hon lagade mat. Det var mycket revligt. Jag måste verkligen träffa denna kompis oftare för hon är brutalt cool tycker jag. I alla fall så drog vi sedan tillbaka till Farsta Strand eftersom jag ville äta middag på Milenco's. Det var inte han utan hans son som jobbade, men det gjorde inget för jag hade hunnit springa in dagen innan och säga hej till Milenco. Sedan var det dags att dra till Stockholm Central och sätta sig på tåget hemmåt.

 

I torsdags, alltså i går var vi på vårt första besök hos en barnmorska på Mödravården. Detta gick bra. Vi fick uppge lite information och fick lite information. Vi blev dessutom uppskrivna på en föräldragrupp som vi snart kommer att få en kallelse till. Där ska vi träffa andra föräldrar och utbyta erfarenheter etc. Men det bästa med besöket var när vi fick möjligheten att lyssna på vår lilla bebis hjärta för första gången. Det gick mycket snabbare än mitt och utrustningen gjorde att det lät lite konstigt men det var en fantastisk upplevelse och barnmorskan sa att det lät jättebra. På eftermiddagen kom en av mina gamla kompisar från skolan (hon har säkert ett namn här men jag har dessvärre glömt det) och hälsade på oss eftersom hon hade vägarna förbi på vägen till Göteborg. Vi tog en promenad och pratade och allt var lika fint som förr. Jagä lskar verkligen henne.<3 Hennes reaktion när jag berättade om barnets kön var: "Fan också!" Helt klart konstigast hitills. På tal om roliga reaktioner hade kompisen vi besökte i Hökarängen också en sådan att ge oss. Hon bad att få känna på magen. Hon klämde lite och vrålade sedan: "AAAAAH, DET ÄR NÅGOT DÄRINNE!!!"

 

Nu är det då alltså fredag och här sitter jag i köket, lyssnar på RixFM och dricker hallonsaft. InterCity är i Finland och Sverige är ett trist land utan honom. Men han kommer hem till mig igen på söndag och han har redan skickat gulliga sms och meddelanden i Facebook-chatten till mig så jag klarar mig. Han har dessutom gjort en massa goda mackor till mig. Bebisen är rätt lugn just nu. Ibland känner jag henne sparka. Det känns ungefär som en blandning mellan orolig mage och som om det vore en fisk som sprattlade därinne. Nu ska jag gå ut en sväng med vovven. Puss på er!

Nu, världen, ska du få veta något helt nytt. Ibland blir saker inte riktigt som en hade tänkt sig. Ibland är det bra. Ibland dåligt. Ibland bara är det som det är. Jag tvingades ju trots allt flytta från staden jag älskar. Ett oväntat bakslag. Men hade jag vetat hur mycket jag skulle få tillbaka hade jag inte fattat det. För ibland blir inte saker som en tänkt sig. Som sagt.

 

Jag är medveten om att det här kommer leda till svårigheter. Inte minst för alla reaktioner jag kommer att få. Jag är medveten om att jag kommer mötas av skepsis så väl som straight forward illvilja. Det finns trots allt folk därute som vill mig illa, oavsett vad det handlar om. Det finns människor som aktivt söker upp anledningar till att skada mig. Jag ska inte ljiuga. Ibland gör sådant ont. Men oftast vet jag att det inte handlar om mig egentligen. Så jag tror nog att jag ska klara av det. Det är ändå ingenting värt i jämförelse med allt stöd jag redan fått och vet att jag kommer få. Vissa av er vet redan. Andra börjar säkert ana vad det handlar om. Gör ni inte det nu kommer ni göra det mycket snart. Men jag vill berätta från början. 

 

Det började med att jag tappade aptiten. Maträtter som tidigare gått jättebra gick inte alls, och jag började i princip leva på drickyoghurt, frukt och sallad. Folk hade alla möjliga teorier om vad det handlade om. Från magkatarr till graviditet. Men jag hade ju inga andra symptom på magkatarr, och illamåendet kom inte på morgonen utan på eftermiddagarna. Visst spydde jag, men inte ofta, och då i princip bara när jag hade t.ex migrän, vilket inte är ovanligt. Dessutom åt jag ju p-piller. Detta började i april. Visst tänkte jag gå till vårdcentralen men det kom alltid något i vägen. i maj tog jag ett graviditetstest för att åtminstone utesluta den möjligheten, trots att den var osannolik. Här vill jag inflika att gravtest från apoteket är skit. Jag betalade alldeles för mycket för ett enda test som dessutom var brutalt otydligt. På mataffären kan en köpa test i 2-pack billigt och dessa är dessutom mycket enklare. Att jag vet detta är lite intressant eftersom jag alltid använt antingen kondom eller p-piller och inte slarvar med det. I vilket fall tog jag testet och det visade negativt. Inte alls oväntat, även om det på ett sätt hade varit skönt att få en förklaring. Jag hoppades verkligen att illamåendet skulle gå över snart eftersom mina dåliga matvanor hade fått mig att börja gå upp i vikt. Nu i juni var jag på medlemsforum, och även om jag hade kul kunde jag inte sluta tänka på att jag hade gått upp i vikt. Det var inte så mycket så att andra såg det men jag kände mig otymplig. Detta i samband med att jag hade en springtävling med några kompisar vilket ledde till brutala smärtor i äggstockarna fick mig väl till någon slags insikt. Det låter kanske klyschigt, men trots p-piller och negativt gravtest en månad tidigare visste jag plötsligt att det var en graviditet som orsakat alla mina konstiga symptom. Dagen efter när vi åkte hem köpte jag och min sambo ett graviditetstest till. Den här gången nämnda 2-pack från närmaste mataffär. Jag tog båda testen. Bara för att vara säker. Ändå var det inga tvivel om saken. Två streck, hur tydliga som helst, visade sig på båda två. Jag berättade för sambon. Jag berättade för min syster. Jag berättade för D-moll. Ändå kändes det inte som att det var på riktigt. Det kändes som att jag ljög. Två dagar senare, vilket var min första möjlighet, gick jag till Ungdomsmottagningen. De tog ytterligare ett test eftersom jag om och om igen sa att jag inte trodde på det, att jag kanske hade sett fel. Det är konstigt, för samtidigt visste jag ju på sätt och vis. Det var ju det som hade fått mig att ta ett test till efter det som visade negativt i maj. Jag hänvisades till en gynekolog. Vid det här laget hade givetvis tankarna börjat gå. Vad ska jag göra? Ska jag göra abort eller behålla barnet? Det var en mental berg-ochdalsbana för både mig och min sambo. Vi pratade mycket om det även om beslutet givetvis skulle vara upp till mig. Jag älskar ju honom och vill ha honom vid min sida, oavsett vad som händer. Jag ringde till gynekologen, vilket blev ytterligare några dagar senare eftersom de hade ledigt över midsommar, och berättade om min situation. De ville ge mig en tid i juli. Sa att jag förmodligen inte var så långt gången eftersom testet i maj hade visat negativt. Jag insisterade på att få komma tidigare. Sa att testet var otydligt, att jag hade kunnat se fel. Jag hade en stark känsla av att det var mycket mer brottom än så. Kvinnan jag pratade med var skeptisk men gav mig ändå en tid för ultraljud kommande torsdag. Jag fick också ett nummer till en kurrator som jag sedan ringde för att reda ut mina känslor när det gällde abort eller ej. Jag ringde henne dagen därpå och hon var fantastisk. Vi pratade i 1,5 timmar och kom efter många om och men fram till att jag skulle vänta till efter ultraljudet för att se bland annat hur långt gången jag var och om barnet var friskt. De faktorerna spelade nämligen in för mig. Jag är en förespråkare av kvinnans rätt till sin kropp och rätt till abort, och att göra det själv skulle inte vara helt uteslutet. Däremot skulle jag inte kunna göra en abort för sent. Detta eftersom senare aborter ser ut som en förlossning och barnet är i princip helt färdigutvecklat. Jag skulle inte klara av att föda ett barn på det sättet, även om jag aldrig tänker uttala mig negativt om någon annan kvinna som väljer att göra det. Det är upp till var och en att känna efter vad som känns okej. 

 

På torsdagen åkte jag och min sambo till sjukhuset för gynundersökning, och vi var båda extremt nervösa såklart. När jag kom in till gynekologen blev jag ombedd att klä av mig på underkroppen eftersom ultraljudet skulle genomföras vaginalt. Gynekologen tittade noga en stund och sa sedan att jag skulle klä på mig. Ultraljudet var otydligt, sa han. Vi skulle behöva göra ett över magen i stället. Jag frågade vad det berodde på, och han sa att det berodde på att jag var för långt gången för vaginalt ultraljud. Det var först nu jag började få panik. Hur långt gången var jag egentligen? Jag hade ställt in mig på vecka 10-11. Kanske till och med 12 och i värsta fall 13. Hur långt ifrån sannignen var det? Vi gick in i ett annat rum och gynekologen smörjde in nmin växande mage med nån kall klibbig vätska. Sedan förde han någon aparat fram och tillbaka över den och jag fick se fostret på en skärm. Det var stort. Mycket större än jag trott. Efter en stund vågade jag fråga hur det såg ut. Gynekologen svarade att fostret såg friskt och fint ut. Att jag var i vecka 17+0. Alltså 17 hela veckor. Jag kunde inte säga något mer än "Oj...". Genast började jag må jättedåligt. Hur kunde jag ha undgått att fatta så här länge? Gynekologen tröstade mig med att det inte alls var så ovanligt. Många som går på p-piller och alltså inte har någon mens att vänta går länge än jag utan att fatta något. Det syntes ju trots allt inte på mig. Jag hade förmodligen bara gått upp ett eller ett par kilo. Men nu var den här, faktan. Svart på vitt. Jag skulle ha en juridisk möjlighet till abort i en vecka till. En månad till med speciellt tillstånd. Men skulle jag vara beredd att ta bort ett såhär långt gånget barn? Jag tror ni anar vad svaret är. Nej. Nej, det skulle jag inte. Det skulle vara det jobbigaste jag någonsin gjort, jag hade mått skit och förmodligen ångrat mig i resten av mitt liv. Dessutom var jag ju inte säker på om jag ville abortera barnet in the first place. Kurratorn trodde inte det. Jag vet inte. Det är ganska oviktigt nu. Det som är viktigt är att jag ska bli mamma, och att IC ska bli pappa. Det är svårt att ta in. Det faktum att vi har fått ett kön och att bilderna från ultraljudet nu sitter uppe på kylskåpet gör det inte mer äkta. Åtminstone inte än. När jag skriver detta är det fredag. Dagen efter ultraljudet. Dagen efter att beslutet i princip fattade sig självt. Men det kommer förmodligen dröja någon vecka innan jag publicerar detta. Vi ska berätta för våra familjer och anhöriga först. Kanske känslostormarna kommer ha lugnat ner sig lite då. Det får jag återkomma till. Jag åker till Stockholm på tisdag. Innan dess har jag lovat mig själv att berätta för pappa. När IC berättar vet jag inte. 

 

Hur känslorna går just nu då? Jag ska inte ljuga nu heller. Ibland är jag skräckslagen. Jag kan inte låta bli att tänka på att hela mitt liv kommer att förändras från och med nu. Inte heller kan jag låta bli att oroa mig för att jag ska fucka upp. Men nej, det ska jag inte. Många människor med bipolär sjukdom har skaffat barn och det fungerar bra. Många har skaffat barn när de varit yngre än jag är. Jag är ju inte ens tonåring längre. Jag säger inte att det kommer bli lätt, men oftast känns det ok. För det kommer att lösa sig. Och jag ska bli mamma. Till IC's barn dessutom. Det kommer att bli det smartaste barnet i världshistorien. Om jag inte drar ner IQ:n allt för mycket. :) 

 

 

Hej där. Jag skrev aslångt inlägg om mitt liv. Insåg hur ointressant det var. Jag har aldrig gillat att skria om mitt liv. Jag vill skriva om mina känslor. Mina känslor är dock inte roliga om det inte händer något dramatiskt i mitt liv, vilket det inte gör. Givetvis är de lika intensiva som vanligt, men det finnsl iksom inget fint att skriva om. Liksom, jag försökte ju för ett par inlägg sen (en bipolär dag) och det slutade bara med att bli typ 20x mer dramatiskt än det faktiskt var bara för att jag försökte göra något fint (rent skrivtligt) av det. Så nej. Jag hari ngenting alls att jobba med. Men ja. Snabb catchup på mitt liv. I listform utan inbördes ordning. Yeah.

 

- Invald i US Västs styrelse som vice sekreterare.

- Träffat Pompis. Älskar Pompis.

- 4 månader med InterCity. (Älskar honom också)

- Bott med InterCity i snart 9 månader. WTF??!

- Mer medicinjusteringar.

- Har varit i Danmark och köpt sprit samt badat äventyrsbad. Älskar äventyrsbad.

- D-moll har varit här. Jag älskar D-moll. Till och med mer än jag älskar äventyrsbad.

- Riksbitch har också varit här. Vi drack vin. Skulle bli fulla men blev det aldrig. Nytt försök lär det bli.

- Har varit en del till Stockholm för representation

- Har varit i Falkenberg och Vännersborg för orgträff och kickoff med US. Of all places liksom.

- Har fått ett (1) återfall på kött efter ett halvår som vego. Spydde. Lär inte göras om.

- Just det! Piercat läppen. Meduza-piercing. I gropen under näsan, ni vet. Trodde jag var så unik men det verkar som att det börjar bli inne att pierca sig där. Bah.

- Åkt ambulans och legat på Intensiven med dropp och allt sånt dramatiskt.

- Färgat håret. Det har varit lila. Nu är det knallrött.

- Firat påsk och Valborg med "svärfamiljen"

- Firat Lita's (min hunds) 9-årdsdag. Gammal tant nu.<3

- Varit lite för full ett par gånger.

- Fått veta att mitt ex nya brud backtrackar mina Facebook-bilder (Ni inser hur kul jag hade)

- Insett hur många onödiga människor jag haft i mitt liv genom åren.

- Planerat in en fika med random främling på en buss.

- Pussats med två (2) Peter innom loppet av 10 minuter. Bedrift!

 

Jag har säkert glömt en massa. De sista punkterna började låta som något som kom direkt från en bucket list. så jag valde att avsluta där. Livet är turbulent som vanligt, men min tillvaro som sådan är rätt stabil. Skönt men tråkigt för bloggen. Får väl bli en dramatisk breakup mellan mig och INterCity snart så ni får något att läsa om. Fast det ser inte ut att gå åt det hållet. Vår relation är bättre än någonsin, faktiskt. Just nu är han i Göteborg och han ringde nyss för att berätta att han träffat någon som kände igen honom från Danmarksresan. Verkade som att han tyckte att det var exciting news. Antar att han är trött. Jag utnyttjar ensamtiden med att sitta i vardagsrummet och lyssna på hög musik. Snart ska jag duscha. Sen ska jag gå till affären och lista ut vad jag vill äta i dag. Nu ska jag lämna er.