Overkills

Det finns något tvångsmässigt smärtsamt över att äta mat ibland. När du verkligen inte vill ha. När du verkligen inte är hungrig. När du egentligen inte kan äta. Det är inte anorexi. Inte bulemi. Det handlar inte om några kroppsideal. Men allt är frigolit. Ibland, bara ibland. Ändå måste du äta. Ibland. Äta medan det fortfarande går. Du kan inte, men det går fortfarande. För du vet att snart kommer du inte kunna längre. Snart kommer du inte ens försöka. Det kommer krypande. Jag har känt det i några dagar. Långsamt kommer ångesten, orkeslösheten, likgiltigheten. Jag visste ju det. Jag visste att den skulle komma. Men det kändes inte verkligt. Inte som att det är mig det gäller. Detta trots att det knappast är första gången. Det ni måste förstå är att när du är hypoman känner du dig odödlig. Helt och fullt. Inget dåligt når fram till dig. Inget som inte handlar om att du känner dig kränkt för att folk inte behandlar dig med den respekt du förtjänar. För du är ju odödlig. Nästan som en gud. Du är lite smartare, lite vackrare och lite bättre än alla andra. Det är också hemskt såhär i efterhand. Vem är jag att känna så? Vad fan är det för skit? Vem fan tror jag att jag är? Jag är ju bara liten. Liten och svag och behövande. Riktigt jävla behövande. Och snart kommer jag sluta bry mig. Jag vet. för det gör jag alltid. Innan dess måste jag hinna äta. Åtminstone lite. Medan det fortfarande känns någorlunda viktigt. Medan det fortfarande går. Och jag måste prata om det. Med alla. Jag måste hänga ut min ångest på Twitter. För jag är så rädd. Och jag vet att de som tar livet av sig är de som är tysta. Alltså tänker jag inte vara tyst. Det kanske räddar mig, men vad skulle jag annars göra? Men jag vet att jag kommer sluta bry mig om det också. Annars hade det inte varit något problem, eller hur? Jag vill inte förstöra mig själv. Jag vet ju att jag kommer må bra igen. Jag vill inte behöva förklara ärren på mina armar när jag är glad och upptagen med att ta över världen. Jag vill inte.