Overkills

Sitter här och lyssnar på Säkert's engelska platta. Fast jag sitter inte, rent tekniskt ligger jag. Men det är väl sekundärviktigt antar jag. Sekundärviktigt? Det ordet uppfann jag nog just själv.

Har hänt en del sen sist. Åkte till stan för att träffa S på måndag förmiddag. Läste bland annat True Blood med henne och R innan det var dags att rulla iväg för att köpa fika till Styrelsemötet. Nämnda möte var mycket trevligt. Många jobbiga punkter att jobba sig igenom, men eftersom styrelsen är så awesome gör det inte så mycket. Tycker inte att det känns som ideellt engagemang när man får god mat, fika, cola och trevligt umgänge tillbaka. Dessutom får vi faktiskt ett visst arvode. Efter mötet åkte jag hem till S och R igen där jag sov över. S kom dock inte med oss hem, så jag fick private time och deeptalk med R. Alltid lika trevligt när vi väl får till det. När S kom hem runt 1 sov R, och eftersom S var lite depp begav vi oss ut på vandring i Hökarängen. Detta var hysteriskt trevligt och inte ens kallt, så vi var ute i 2 timmar. Vid halv 4 kom vi in igen och la oss. Vid 8 kördes vi dock upp igen av R då hon skulle ha besök i lägenheten, så vi fick åka iväg till kansliet där jag gick och la mig igen. Jag drömde om handdukar. Intressant.

En sak till. F ringde mig i måndags och var i upplösningstillstånd. Oroad lämnade jag R och S för att i lugn och ro kunna prata med honom i trapphuset. Hans tåg hade tydligen kört på någon. Denna någon hade naturligtvis avlidit. Tänk er den känslan. Tänk er att vara närvarande när någon väljer att avsluta sitt liv. Jag kan bara föreställa mig det. Föreställa mig hur verkligt fenomenet självmord skulle bli just då. Tanken är nog för att tynga vem som helst som har någon slags sympati i kroppen. Det jag reagerade på mest var att passagerarna tydligen inte erbjöds något psykiskt stöd från kompetent personal. SJ hänvisade tydligen till personalen ombord. Jag behöver nog inte säga hur sjukt det är, men gör det ändå. Hur mår dessa människor tror ni? Tror ni att de har tid eller ork att ta det? Det tror inte jag. SJ's egen personal blir ju genast erbjudna psykisk hjälp, och jag förstår att det måste vara värre för t.ex lokföraren. Men jag kan tänka mig att många av passagerarna också mådde skit. Jag skulle själv ha brytit ihop. Bara att höra om det från någon man känner gav mig rysningar.

Från allvaret till några citat, för att man inte ska sluta deppigt.

Jag: "M, vad gör du?"

M: "Jag lägger passians." (stavning?)

Jag: "Bögigt."

M: "Jaså, är det DET bögarna gör? De går hem till varandra, lägger passians och får AIDS. Det är skamligt! Sånt snuskigt beteende borde förbjudas.

Jag går in på Styrelsemötet sjungades: "The Party don't start til I walk in!"

J: "Vad är det för tråkiga fester du går på?"

Någon håller föredrag på mötet då jag nyser högt. Ni som känner mig vet hur högt...

P: "Ordförande prosit."