Overkills

But you're in Denmark and I break down, cause it's not fair if you're not around.

Varför bloggar jag alltid när jag egentligen borde sova? Det är alltid då det börjar krypa i fingrarna på mig efter att ta alla fina känslor och göra dem till något fint. Som rubriken och citatet jag började med antyder så saknar jag honom. Givetvis gör jag det. Det gör jag alltid. Fast inte så här mycket. Bara lite för ofta. Fast vet inte om jag tycker att det är för ofta heller. Det är fint. Väldigt fint. Tänk att du befinner dig i ett helt annat land just nu. Tanken stör mig. Det var likadant när jag var i Norge. Det är konstigt. Varför spelar avståndet roll när avståndet ändå är för stort? Det spelar väl ingen roll om antalet mil mellan oss är 3-siffrigt eller 4-siffrigt? Det är ändå alldeles för många mil. Inte länge till dock. Om 6 dagar. Om 6 dagar ska jag spendera 8 dagar med dig. 8 dagar i sträck. Det har aldrig hänt förut. Det är lite smått överfint faktiskt.

För att blogga om en annan person för omväxlings skull - Har jag någonsin nämnt hur jävla mycket jag tycker om D-Moll? Vet ni vad... Jag har en stark känsla av att jag nog kan ha nämnt det nån gång. Några gånger. Många gånger. Alldeles för många gånger. Men jag har nog inte nämnt hur tacksam jag är. I alla fall inte sen the breakup. Att förlora D-Moll var fel för mig. Väldigt fel. Det var värre än känslan av svek och förlust. Hur fel det kändes. Just då var vi i en tidpunkt av våra liv där vi faktiskt inte fungerade ihop alls. Jag älskade fortfarande henne och hon behövde stabilitet i sitt liv för att bygga upp sig själv igen. Stabilitet som jag inte kunde ge överhuvudtaget. Ändå kom vi alltid tillbaka till varandra med jämna intervaller. Nu menar jag inte att vi blev tillsammans igen utan att vi pratade. Jag ställde mig frågan varför. Helatiden typ. Det var först för några månader sedan som jag blev redo att funktionera som hennes vän. Jag vet inte hur jag visste det, men det gjorde jag. Tack InterCity för det. Den starkaste känslan som slog mig (om nu känslor slåss) när vi började prata "permanent" igen var lättnad. För vet ni? Vissa människor ska man bara ha i sitt liv. De ska bara vara där. Slutdiskuterat. Jag hoppas att ingen av oss kommer försöka säga upp kontakten igen. Vi vet båda två vid det här laget att detä ndå inte kommer lyckas. Inte i längden. Om vår relation återigen skulle bli ohållbar skulle vi kunna låta bli att prata ett tag. But just like the changing seasons, I know you'll be back again. Ibland dampar jag på dig. Ibland stör jag mig på allt du gör. Ibland är du typ jobbigast i världen. Men du är också bäst. Och jag gick till du-form där någonstans. Fint. Skitsamma. Vad jag försöker säga här är att jag är så fucking tacksam för att jag har åtminstone en person i mitt liv som bara ska vara där. För att det är så det är. Saker och ting kanske inte blev som jag tänkte för att par år sen, men vet du vad? Du ska bli gudmor till min förstfödda. Punkt slut.